Meny

Tanke för veckan

Nedan presenteras korta betraktelser utifrån söndagarnas bibeltexter.

När ska det egentligen vända? (Andakt på Bönsöndagen)

När ska det egentligen vända, denna smittokris? Vår ovana att hantera kriser och hot mot livet har blivit synlig, att livet inte kan fortsätta som vi vill och på det sätt vi ofta tänker att vi har rätt till. Vi tänker att vi har rätt till våra vanliga liv och våra planer, att vi ska kunna umgås som vanligt. Men det mesta har bara stannat av. När ska färre bli sjuka i Covid-19 och när ska dödstalen stanna av? När kommer ekonomin igång? Tvivel och ovisshet har blivit något att förhålla sig till.

Jag tänker på hur det var när Jesus hade dött. Frågorna var nog många bland de som kände honom och som följt med honom på vandringarna i landet. Oron och
ovissheten var nog stor bland lärjungarna som satt isolerade efter att Jesus dött. Kanske hade de satt sig som i karantän för att inte bli utpekade och arresterade och beskyllda och t. om. dödade på grund av valet att följa med Jesus. Tankarna på om de satsat på fel häst fanns nog där. Efter uppståndelsen möts de av Jesus som hälsar dem med orden Frid och Var inte rädda. Bönens plats mitt i oron, ovissheten och otryggheten var och är en bön för liv som ska återgå till det normala, till det som ger en framtid att tro på. Människor har i alla tider burits av bön när det varit som värst och som mest otryggt. Nu är en sådan tid över hela världen. När ska det egentligen vända?
Vem kan vända dödstalen?

"Gud hör min bön" står det på en tavla utanför Kungsholms kyrka. Alla inbjuds att skriva en bön, lägga den i en slags postlåda för att sedan få den läst under andakten som prästen håller i Kungsholms kyrka. Vi sänder ut våra böner i atmosfären och vi känner att Gud hör bön. Det finns en djärv förväntan i detta som liknar lärjungarnas djärva förväntan den dagen de åter fick träffa Jesus. Vilken känsla de måste ha fått när det såg som mest otryggt ut! Vilket omtumlande hopp för allt levande! I detta hopp och i tro på bönen som en kraft att räkna med finns en motståndskraft. Vi lever med en motståndskraft mot sjukdom och död. Det måste vara så. Jesu uppståndelse är en berättelse om att döden inte får sista ordet, att genom hoppet fick allt liv i överflöd. Det måste vara så. Som poeten Emily Dickinson skrev: "Hoppas att du äger hoppets kraft. Det är även min önskan och bön".

Text: Marjut Ervasti, präst och kaplan i Västermalms församling

Femte söndagen i påsktiden- Att växa i tro

Ett virus har på några veckor synliggjort att vi är ett med en hel värld.
Ett virus – en mänsklighet. Ja, så har det blivit. Vi är djupt och allvarligt påminda om att varje människa hör ihop med en hel mänsklighet. Trots den sjukdom och nöd som Corona för med sig, är det inte viruset som förenar oss. Som gör oss till ett. Utan att vi är just människor. Människor som tror och längtar. Att vi tillsammans är sköra, bräckliga, fantastiska människor i en enda skör och fantastisk värld. Vi hör ihop.

Det finns en kraft i att vi hör ihop med varandra. Då utmanas vi nu att hålla ut. Hålla ut i ensamhet. Hålla ut med distans. Det är svårt att hålla ut. Vi längtar och behöver beröring och närhet. Vi behöver barnbarnens händer och kramar. Vi längtar efter att glädjas över livet i bröllop- och studentfester. När någon som är oss kär dör, vill vi vara nära vid det sista avskedet. Allt är annorlunda nu. Det är lätt att tappa mod och hopp. Det är lätt att känna övergivenhet och rädsla. Ge upp hoppet att vi en dag ska mötas i en frisk och fri värld. Vi får känna modlöshet. Det behöver inte vara hoppets motsats. Vi behöver få gråta och känna oss modlösa. Gråten som renar och tröstar. Tårar vi delar med varandra. Omsorgen om varandra gör skillnad. Men också att vi står tillsammans när vi förtvivlar, känner modlöshet och hoppet falnar. I att vara tillsammans i det modlösa anas en kraft. Ett växande i tron att vi trots allt inte är ensamma.

Att växa i tro, är söndagens tema. Och nog har det växt. Mitt i virusets framfart växer tron. En sång på en balkong. En matkasse utanför en äldres dörr. Goda kreativa idéer som att köpa majblommor över nätet, för att fortsätta stödja utsatta barn. Applåder och böner för alla som vårdar. Genom hela världen växer en tro. Tron på att vi behöver varandra. Tron på att varje människas goda handling gör skillnad för någon annan. Tron på att liv och hälsa ska segra. I tron på den djupa tillhörigheten till varandra växer vi som människor. Det finns en kraft i den tron. En kraft som både för oss närmare varandra och närmare livets källa, Gud. När Jesus i dagens evangelietext ska ta avsked av sina vänner, ger han dem en bön. Och påminner dem om att de hör ihop med varandra OCH med en djup källa av glädje och liv. Det är ur den källan vi nu ger av oss själva till varandra, genom omsorg, distans, bön och liv.  

Kristina Lutborg, präst i Västermalms församling

 

 

Fjärde söndagen i påsktiden- Vägen till livet

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er
skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni
visar varandra kärlek”.
Så står det i dagens evangelietext och det som känns så självklart känns också så svårt. Att älska varandra borde vi kunna göra och ändå misslyckas vi. I vårt samhälle talar vi ofta om att kärlek är något vi känner för ett begränsat antal
personer; vår respektive, eventuella barn, några nära familjemedlemmar och kanske några vänner. Vi går inte runt och älskar hela världen. Personer som säger sig göra det ser vi ofta på med misstänksamhet och kanske även med ett visst hån. För att förstå vad det är Jesus ber oss att göra behöver vi kanske fundera på hur han menar att vi ska älska varandra. Den kärlek Jesus visar för oss är den kärlek som inte kräver något tillbaka. De handlingar när vi gör något för någon annan oavsett om vi får ett tack eller om vi ens kan dra nytta av följderna.

Den här våren har vi alla utmanats i att ge den här typen av kärlek vidare och att älska våra medmänniskor på just det här sättet. Vi har ombetts ställa om, stanna hemma, ställa upp. Vi har fått förtroendet av samhälle och de som styr vårt land att älska varandra just på det här osjälviska sättet. Genom att stanna hemma från det där roliga jag hade tänkt göra och som jag har längtat efter kanske jag kan underlätta för sjukvården genom att inte bli sjuk eller omedvetet smitta någon. Genom att avboka resor eller planera om mitt liv kan jag vara en liten, liten del i något mycket större, men jag kommer aldrig att få reda på om just mitt val var till nytta eller inte.

Precis som den här söndagens tema är Vägen till livet så är detta sätt att leva och detta sätt att älska våra medmänniskor och oss själva just nu vägen till livet och vägen vidare. Men när krisen är över låt oss inte glömma Jesu ord:
”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”.

Annelie Ekström, präst i Västermalms församling

Andra söndagen i påsktiden - Påskens vittnen (19/4)

”För att jag gärna ville tro”
Många tvingas nu vara hemma på grund av att de tillhör någon av riskgrupperna. Allt fler jobbar eller studerar hemifrån. Medan andra sitter i coronakarantän. Det ger mer tid, kanske till exempel till att läsa en god bok.

En av de romaner som hjälpt mig att leva mig in i  i påskens dramatiska händelser är Barabbas av Pär Lagerkvist. Den har för övrigt också blivit film. Barabbas är den fånge som Pilatus på folkets begäran friger istället för Jesus. Lagerkvist beskriver hur Barabbas sedan blir vittne till hans lidande på korset och får höra om hans uppståndelse. Motvilligt fascineras han av Jesus. Längtar efter att tro på honom. Samtidigt som han kämpar med sitt tvivel. Något som blir extra tydligt när den romerska ståthållaren frågar honom varför han ristat in ”Christos Iesus” på sin slavbricka. Barabbas svarar utan att se upp: ”För att jag gärna ville tro.”

I en av texterna för den här söndagen berättas det om lärjungen Tomas, som även brukar kallas för Tomas Tvivlaren (Johannesevangeliet 20:24-31). Han hade svårt för att tro att Jesus levde igen, fast på ett annorlunda sätt än tidigare. Mötet med Jesus - den uppståndne - gör att han vågar tro och hoppas.  

Vi är nog många som i likhet med Barabbas och Tomas gärna vill tro. Men som liksom dem, särskilt i tider av oro och rädsla, kämpar med vårt tvivel. Kämpar med att våga hoppas på det som är grunden i själva uppståndelsetron: nämligen att livet, ljuset och kärleken, trots vår motsatta erfarenhet, är starkare än döden, mörkret och ondskan. Tvivlet och viljan att våga tro går ofta hand i hand.
I en av våra psalmer formuleras det så här:

”Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro att Gud kan vara här. 
Jag skulle vilja våga tro att kärlek är
den makt som ändå världen bär.”
(Psalm 219:1)

Jan Olov Fors, präst i Västermalms församling