Det är en bister tisdagseftermiddag och jag går mot S:t Görans kyrka. När jag öppnar kyrkporten möts jag av glada tillrop och blir genast erbjuden kaffe och smörgås. Jag tror först att de har misstagit mig för någon annan, jag har ju aldrig varit här förut, men inser snabbt att alla besökare som kommer efter mig blir lika varmt och hjärtligt mottagna. Men var har jag hamnat?
Kommer varje tisdag
Till vänster om mig i brudkammaren sitter ett mindre sällskap och fikar och jag får höra av kyrkvärden Örjan att de sitter där inne varje tisdag och de verkar ha lika mycket att tala om varje gång de träffas. Lite längre fram sitter ett större sällskap runt ett långbord dekorerat med ljus och på bordet står även kaffekoppar, tallrikar med smörgåsar, päronhalvor och fruktskal. På kortsidan av bordet sitter en trubadur och stämmer sin gitarr. Jag sätter mig vid bordet och tar en psalmbok och lägger den i knät och väntar på att trubaduren ska börja spela då en äldre herre lutar sig fram emot mig och viskar att ”hit kan man komma ensam för att alla talar med alla här”. Jag nickar och känner mig redan som en i gänget. Trubaduren har en fantastisk sångröst och sjunger Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” och jag frågar min bordsgranne om hon brukar komma hit till caféet ofta.
– Vi tycker om att komma hit varje tisdag för den fina stämningen och gemenskapen. Jag brukar tända ljus och sätta blommor på mina föräldrars grav nere i kolumbariet. Björn spelar och sjunger psalmer och visor efter önskemål- allt från Nils Ferlin till Leonard Cohen, berättar Sonja som är gift med trubaduren sedan 60 år tillbaka. Hon berättar att hon tidigare har arbetat som volontär i församlingen och hjälpt till vid sommarutflykterna och att Björn även brukar spela till kaffet på församlingens jubilarfester. Västermalms församling bjuder in alla församlingsbor som fyller 80, 85, 90, 95 och 100 år på födelsedagskalas på våren och hösten.
På min andra sida sitter Claes, han är fotograf, konstnär och stamgäst på Café Hjärtat sedan ett år tillbaka. Han berättar att han under en sopplunch på Arbetargatan fick tips om att besöka Café Hjärtat.
– Det är musiken och sången och blandningen av människor som gör att jag vill komma hit varje tisdag. Det är nästan alltid någon som spelar, är det inte Björn, är det någon annan som lånar kyrkans gitarr och ibland är det även en kvinna som spelar flöjt, berättar Claes.
En plats för alla åldrar
Jag ser två små barn som springer fram och tillbaka i altargången, outtröttligt. Svettiga springer de slutligen till sin pappa som sitter i barnhörnan, han förser dem vatten innan han tar upp en bok och läser för dem. Jag vet inte om det är musiken som gör det eller dynamiken mellan människorna som med olika bakgrund, livserfarenhet och verkligheter har samlats här med det unisona sökandet efter gemenskap. Ingen verkar störas av den andra, det råder ett tålamod och en respekt som jag annars sällan ser i det offentliga rummet. Det är en lugn och harmonisk stämning trots gråtande bebisar och små barn som springer omkring.
Avslappnat och tillåtande
Jag reser mig upp och går bort till barnhörnan. Där träffar jag tvåbarnsmamman Marie, som berättar att de brukar komma hit efter att hon har hämtat upp sin dotter från förskolan bakom kyrkan.
– Det är så avslappnat och mysigt och det är en fin lekhörna. Nora brukar få frukt och kanelbulle av de som arbetar här, säger Marie. Bebisen Elin, 3 månader ligger på den mjuka mattan och iakttar storasyster som visar henne de färgglada leksakerna.
– De sjunger så fint, säger Nora 3, 5 år och hoppas att trubaduren ska spela hennes favoritpsalm ”Blott en dag” (psalm 249) en gång till. En annan mamma med en bebis på armen berättar att hon och hennes barn brukar besöka kyrkan, för att det är ett skönt sätt att varva ner inför kvällen, det är en tillåtande atmosfär även för en sprallig 3-åring.
Full av energi
Jag ska strax tala med kyrkvärden och volontären Örjan och på vägen till honom passerar jag prästen Johan som är på väg med en besökare för att ha ett enskilt samtal. Örjan och jag slår oss ner i en av kyrkbänkarna och han är full av energi. Örjan har varit volontär i 13 år och arbetat som kyrkvärd i S:t Görans kyrka i 8 år.
– Församlingarna på Kungsholmen och Essingeöarna gick samman 2014, men jag har velat vara kvar som volontär i S.t Görans kyrka, det är min kyrka. Jag är pensionär och genom mitt arbete som volontär får jag komma ut och träffa andra människor, vara i ett sammanhang och vara delaktig, berättar Örjan. Han berättar att de är ett gäng volontärer som hjälps åt när det är dags för Café Hjärtat och förberedelserna börjar tidigt på eftermiddagen.
– Vad kul vi har! sade vi när vi bredde 80 stycken mackor tidigare idag. Det är ett sätt att betala tillbaka och hjälpa andra när man själv har haft det svårt. Att få bjuda på glädje, frid och att göra andra människor glada är det bästa med Café Hjärtat, tillägger han.
Örjan berättar att det en eftermiddag kom två hemlösa kvinnor varav den ena var gravid. De var oerhört trötta, utslagna och eländiga. De fick lägga sig i varsin kyrkbänk och sova i några timmar. När de vaknade fick de smörgåsar och kaffe och sedan gick de ut i mörkret och kylan igen, ut i natten.
Lämnar kyrkan med ett leende
Fredrik har arbetat med Café Hjärtat i tre år, han stannar till vid vår kyrkbänk och berättar att antalet gäster har ökat de senaste åren.
– Det är en salig blandning av besökare i alla åldrar och med olika bakgrund. När vi öppnade idag kom det in några vakter från byggarbetsplatsen på andra sidan gatan för en snabb fika, sedan kom stamgästerna och lite senare kom barnfamiljerna. För en del bostadslösa, som sover under broarna, är caféet den enda möjlighet att få i sig något att äta på hela dygnet, berättar Fredrik.
– Caféet innebär även en stunds vila från oro och svårigheter, att få växla några mänskliga ord med varandra. Många av besökarna tycker också att det förgyller att det är bebisar som hojtar i kyrkan, tillägger han.
Det märks att Fredrik och Örjan verkligen bryr sig om caféet och de är överens om att det är en väldigt viktig verksamhet.
– Att se en nedstämd människa lämna kyrkan lite lättare och med ett leende i ansikte gör att det känns meningsfullt att arbeta här, säger Örjan.
Snart ska cafégemenskapen övergå till en kvällsmässa i taizéanda, det är en lågmäld och meditativ mässa som avslutar denna dag. Barnfamiljerna går hemåt och när kyrkporten öppnas ser jag att mörkret har lagt sig. Några besökare sätter sig i bänkraderna längst fram och trubaduren spelar Leonard Cohens ”Halleluja”.
Vi alla stämmer in i sången från där vi befinner oss. Vi ser på varandra och vi ser varandra.
Text: Charlotte Hörndahl