Foto: Lars Skölving

Uppskattad församlingsassistent går i pension

Efter 50 års tjänstgöring i församlingen går nu Annika Iregren i pension. Tusentals barn, ungdomar och föräldrar har passerat genom åren. Många vänskapsband har knutits med relationer som varar än idag. Annika tackas av i högmässan i S:t Görans kyrka den 5 september kl. 11.00.

I barndomshemmet i Fredhäll, där Annika växte upp, var det inte särskilt religiöst. Hennes mamma och pappa hade ingen uttalad tro, men hon gick i söndagsskola hos tant Esther på Rålambsvägen, där S:t Görans församling hade en lokal. Senare blev hon konfirmerad i S:t Görans kyrka och blev därefter kvar i ungdomsverksamheten. Den 1 september 1971 anställdes hon på en 2/3-delars tjänst som föreståndare för Kyrkans barntimmar med en månadslön på 2000 kronor.

-          På den tiden hade man inte öppen förskola utan det var Kyrkans barntimmar med undervisning för de små tre dagar i veckan. Det var som en slags förskola. Barnen i Fredhäll, Kristineberg och Marieberg åkte med taxitransport och med taxichauffören i handen kom de hit till Arbetargatan 21. Ibland kunde jag ha en barngrupp på 15 barn.

Det dröjde inte länge förrän Annika fick en heltidstjänst i församlingen, som även inkluderade miniorer (klass 1-3), juniorer (klass 4-6), konfirmander och ungdomar.


En spännande tid med resor och läger
På 1970-talet var ungdomsverksamheten stor och hundratals ungdomar besökte regelbundet församlingens ungdomslokal, som hade öppet fem dagar i veckan mellan klockan 19.00 och 21.30.

-          Det var en spännande tid och det var ju till ungdomsgårdarna som alla gick. Vi erbjöd en trygg miljö där ungdomarna kände sig välkomna och sedda. S:t Görans församling ingick då i Kungsholms ungdomsråd, som bestod av ungdomsverksamheten i S:t Görans församling och Kungsholms församling, ungdomsgården Vita villan på Stora Essingen och Mariebergsgården, områdespolisen och socialsekreterare med flera. Ungdomsrådet fick pengar från Socialstyrelsen för större månatliga träffar i sober och nykter miljö och då ordnade vi olika aktiviteter och konserter. Musikbandet Freda´ spelade 1985 i ungdomslokalen på Arbetargatan.

1977 började S:t Görans församling att ordna vinterläger för ungdomar i Norge samt konfirmationsläger, pensionärsläger och familjeläger varje sommar på Gotland och i Åmål.

-          Jag var 45 år på Fridhem på Gotland och det är något som jag verkligen kommer att sakna. Vi lagade all mat tillsammans, delade glädje och sorg, firade mässa på stenstranden och vi såg solen gå ner. Vi kom varandra nära. Jag har fortfarande kontakt med flera av ungdomarna som var med då. Vi hade en återträff för några år sedan och idag har vi även en Facebook-grupp.

Det blev en stor efterfrågan på sommarläger och för att kunna erbjuda fler möjlighet att följa med på läger hittade församlingen på ett nytt koncept och erbjöd ”Alla möjliga åldrars läger”, där enda kravet var att man var tvungen att tycka om barn. 

-          Vi kunde vara 60-70 personer i alla åldrar på ett läger. Jag har ett fotografi där Maja, 83 år och Maja, 3 år, sitter på trappan på Fridhem och äter körsbär. Lilla Maja är röd i hela ansiktet av alla bären och stora Maja är röd om kinderna av glädje. 


Vad är det som har hållit dig kvar alla dessa år?
-          Jag har haft förmånen att få göra så många olika saker genom åren i församlingen. Förutom barn- och ungdomsverksamheten hade jag hand om församlingsbladet i flera år, jag medverkade i verksamheten för äldre, höll i föräldragrupper, samordnade församlingens höstmarknader, barnklädesförsäljning* och fick möjligheten att följa med på församlingens resor till vår vänförsamling i Polen**. På senare år var jag ansvarig för IT och telefoni, men jag har även alltid haft hand om de små.

 
Vilka förändringar har du märkt i församlingen genom åren?
-          Sekulariseringen. Kyrkan är inte längre en självklarhet i samhället. Förr var vi som kyrka delaktig i samhället på ett helt annat sätt än idag. Vi hade utställningar på biblioteket, vi medverkade på Vattenfestivalen och när det arrangerades Kungsholmsdagen nere i Rålambshovsparken, inleddes den med en friluftsgudstjänst i amfiteatern. Vi var där all annan verksamhet var. Vi var runt på skolorna på Kungsholmen och informerade. Vi fick komma in i klassrummen på lektionen, vi fanns i uppehållsrummen, på rasterna och vi berättade om konfirmationsundervisningen i aulan på skolorna, det var en helt annan öppenhet än vad det är idag. Vi var en del av samhället. Förut visste man vem prästen var. Vi har fortfarande julvandringar, men vi är inget ansikte för barnen i skolan. En annan stor förändring som har skett är att Västermalms församling bildades 2014, då församlingarna på Kungsholmen och Essingeöarna gick ihop.

 
Vad har varit den största utmaningen?
-          Corona. Att inte få ha verksamhet och att inte få ses fysiskt. Jag har haft lite digital verksamhet, men det är inte alls samma sak.

Har du något favoritminne från dina 50 år i församlingen?
-          Jag och en diakon besökte regelbundet ett äldreboende för personer med demens. De boende där visste inte vilka vi var eller vilken dag det var, de kanske hade tre morgonrockar och en ytterrock på sig, men när jag tog upp gitarren och vi spelade och sjöng gamla psalmer så kunde dem vartenda ord, det var fantastiskt. Det var igenkännandets glädje.

-          Jag har arbetat under alla Stockholm stifts biskopar utom Manfred Björkqvist, som var Stockholms första biskop. En gång när församlingen besökte stiftsgården i Graninge, och den dåvarande biskopen Ingmar Ström (1971-74) behövde skjuts in till stan, erbjöd jag honom en plats i min orange Volvo duett. Jag hade nyligen haft inbrott i bilen, så sidorutorna var igentejpade och istället för bilnyckel hade jag en skruvmejsel och han höll i sig hårt hela vägen in till city.

Vad har varit det bästa under din tid i församlingen?
-         Alla enskilda, oerhörda möten och roliga händelser. Det är tusentals barn som har passerat genom åren. Barntimmarna på lördagarna i barnlokalen där vi åt varm lunch tillsammans, alla föräldrar och barn. Man kommer varandra närmare när man delar en måltid tillsammans.

Vad ska du göra nu?
-        Jag har haft det lite kämpigt med hälsan de senaste åren, men nu har jag mer kraft, och förutom att ta hand om mina fantastiska barnbarn, kommer jag även att leda en studiecirkel i höst.

Tack för allt Annika och lycka till som pensionär!

Text: Charlotte Hörndahl

Jag har haft förmånen att få göra så många olika saker genom åren i församlingen.

Sångstund Kyrkans barntimmar på 1970-talet

församlingens barnklädesförsäljning*

Under cirka 20 år ordnade S:t Görans församling barnklädesförsäljning. Föräldrar kunde sälja sina barns urväxta barnkläder, leksaker och böcker m.m.
-Ett fantastiskt sätt att återanvända och värna miljön (Guds skapelse). Dessa försäljningar var mycket uppskattade och mellan 500 och 1000 personer deltog varje gång. En del av pengarna gick till Svenska kyrkans internationella arbete, berättar Annika.

 

mer om annika

Familj:
Gift med Anders sedan 51 år (de träffades när hon var 17 år).
Två barn och två fantastiska barnbarn på 9 och 5 år.
Övriga intressen:
Scrapbooking, dvs. gör album och kort m.m.
Är med i Svenska pelargonsällskapet och har tidigare gjort deras medlemstidning.

Kyrkans barntimmar med undervisning för de små tre dagar i veckan