Ung i den världsvida kyrkan

Programmet Ung i den världsvida kyrkan riktar sig till unga vuxna mellan 18 och 30 år. Västerås stift har plats i programmet. Du kan läsa mer om programmet genom att klicka här. 

Sista ansökningsdag för utresa under hösten 2018 blir 15 mars 2018 för Ung i den Världsvida kyrkan.

Kontakta Lisa Fröberg för mer information, tel 021-17 85 67 eller via mejl: Lisa Fröberg

Västerås stifts deltagare i Ung i Världsvida kyrkan

Under hösten 2017 har Erik Bohm från Avesta/Sala varit i Filippinerna och Johanna Weinberg från Ludvika i Costa Rica.

När de nu kommit hem är de tillgängliga för ungdomsgrupper, syföreningar, skolor, internationella grupper etc. för att dela med sig av sina upplevelser och erfarenheter. Kontakta Lisa Fröberg vid intresse. 

Du kan läsa Ung-deltagarnas blogg, I någon annans vardag, här: http://blogg.svenskakyrkan.se/utbyte/ 

Vill du att någon av dem kommer till din församling och berättar om sina erfarenheter kan du kontakta Lisa Fröberg!

Livet som praktikant i Tanzania 

Där satt vi, fastspända i varsin flygstol på ett plan som skulle ta oss till Addis Ababa, Etiopien, för ett byte till Entebbe, Uganda. Jag och Gustav var lika nervösa som förväntansfulla. Nu skulle det börja – äventyret som vi precis spenderat tre intensiva veckor av att förbereda oss för. Vi hade fått äran och ställts inför utmaningen att praktisera för Svenska Kyrkan i Tanzania. Tanken var att jag skulle praktisera på systerorganisationen Evangelical Lutheran Church Tanzania (ELCT) kvinnoavdelning och Gustav skulle arbeta i samma organisations skola. Flygresan gick snabbt och vi insåg nog inte att flygplansmaten var något att det godaste vi skulle äta på flera månader då Tanzaniansk mat i regionen vi bodde i inte är den mest smakrika. Väl framme i Uganda övernattade vi på ett hotell i Kampala där vi inväntade stiftets biskop.

Efter en första natt under myggnät och konstanta frågeställningar, ”Kan man dricka kranvattnet? Kan jag borsta tänderna med kranvattnet? Bor spindlar i toaletten sådär som jag såg på det där youtube-klippet?”, packade vi in våra väskor i föraren Dastans bil och åkte tillsammans med biskopen i sydlig riktining över ekvatorn, intill viktoriasjön, förbi stånd med färsk getmjölk i petflaskor, nyrökt vit fisk och högar av tomater, sötpotatis och grön paprika. När vi fått de stämplar som behövs i passet och tagit oss över gränsen började vi närma oss Karagwe. Landskapet var inte platt längre som det varit i Uganda, nu såg vi bara kullar, stäpper och höga bananplantage. Vi åkte upp för en nybyggd röd väg tills öronen slog lock av tryckändringen. Karagwe är bördigt i alla nyanser av grönt och det känns alltid som att man har en röd lins på sig eftersom att jorden är så röd. Här lever människor av det de odlar och byter till sig. Vår diet bestod av variationer på ungefär tio olika råvaror: bananer, jordnötter, potatis, ananas, tomater, grön paprika, lime, lök och vitkål. Vår kost var vegansk förutom då vi blev bortbjudna och fick gotta oss i kyckling och nöt.

En vanlig dag för mig bestod av att vakna upp i en enkel afrikansk träsäng under mitt myggnät för att sedan tvätta mig i en balja men kallt vatten medan jag kokade upp vatten för en kopp snabbkaffe. Efter att ha slängt på mig en kjol, sandaler och t-shirt gick jag på morgonbön tillsammans med mina kollegor. Efter detta väntade en dag i kontoret eller ute på fältet där mina kollegor höll i seminarier inom vilka jag ibland fick hålla i egna diskussioner. De seminarier som hölls handlade om allt från domestic violence, HIV och aids awareness, sexual education, gender equality och mänskliga rättigheter. På kvällarna umgicks jag med mina rumskamrater. Vi lagade mat, tittade på film eller tog oss in till stan på piki piki (motorcykeltaxi) för att äta en chipsi – en omelett med pommes frittes i. Ibland gick vi på events som bröllop och längre gudstjänster då en av de stora svårigheterna blev påtaglig: språkbarriären.  Även fast vi hade grundkunskaper i swahili så blev det ofta långa stunder av undran över vad prästen predikade på swahili.

Praktiken i Tanzania förde med sig många minnen och intryck. Efter att ha varit hemma ett par veckor minns jag starkast den dramatiskt vackra naturen, hur starkt stjärnorna lyste på natten, hur skönt det var att somna till djungelns ljud och hur nära till skratt människorna där hade. Jag minns min svåraste dag, jag och Gustav satt i en buss från Kigali i Rwanda och skulle tillbaka till gränsen till norra Tanzania. Utanför bussen ser jag först en man i rullstol, han har inga ben och gråtandes rullar han från bussfönster till bussfönster på bussarna. Han håller upp en hand och styr rullstolen med den andra. Han ber om pengar. Jag har ingen växel och jag vet inte om man borde ge pengar, så jag gör ingenting. Ett par stopp senare ser jag en oerhört smal äldre man, han kryper fram till vägen när han ser bussen jag sitter på komma närmare. Stående på sina knän ber han också om pengar och jag är fortfarande lika förtvivlad. Vid ett stopp nära gränsen väjer bussen för en pojke som ligger lealös på gatan och när den stannar till närmar sig en annan pojke bussen, han har flugor runt ögonen och är så torr i ansiktet att man tydligt ser vägen hans tårar har färdats nedför hans kinder. Samtidigt som han säger något i ett språk jag inte förstår hoppar bussens kontrollant ut och slår pojken hårt i ansiktet. Han springer inte därifrån utan i vad jag tolkar som desperation stannar han kvar och försöker igen vilket bara leder till att han får ett slag till. Och ett till. Sedan sätts bussen i rullning igen och sakta lämnar vi dessa människor bakom oss. Sedan den dagen har jag ofta tänkt på dessa fyra medmänniskor. De lever i ett land där samhället och dess sociala system inte fångar upp de som faller.

Svenska kyrkans roll i utvecklingsarbetet är tydlig, jag ser bevisen på utvecklingen som skett överallt; i grävda brunnar, vattenreservoarer och program för unga kvinnor. Jag hoppas att den sociala utveckling som sker med hjälp av gåvor från organisationer så som Svenska Kyrkan tillslut också kommer att fånga upp människor som faller mellan stolarna. De som inte har någon annan människa och de som måste svälja all stolthet och böna och be genom halvstängda bussfönster. Alltså hoppas jag att utvecklingen på sikt kan leda till mindre politisk korruption och en transparens i systemet. Även de värsta stunderna har varit värdefulla för de har gett mig mer kämparglöd till att göra skillnad, inspiration till att försöka uppskatta även det svåra i livet, samt ett öppet sinne över lag. Det absolut bästa med att vara praktikant var de band man slöt med människor över kulturer och traditioner – de skratt och den dans som delats kommer alltid att vara med mig. 

Mye Kallander 2015-12-18