Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Västerås stift Besöksadress: Västra Kyrkogatan 9, 72215 Västerås Postadress: Västerås stift, Box 7, 72103 Västerås Telefon: +46(21)178500 E-post till Västerås stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Träskulpturerna återvänder hem

I midsommarhelgen blir det glädje i Älvdalens församling, och speciellt i Evertsbergs by. Bygdens berömda stoltheter ska återvända hem. De stulna medeltida figurerna i altarskåpet har kommit tillbaka. Upplösningen var spännande som en deckare, och efter många turer är bygdens dyrgripar äntligen hemma.

ÄLVDALEN Hösten 2013 stals tio apostlar och en pietà (den sörjande Maria med Kristus i knät) från altarskåpet i Evertsbergs kapell. Under nyhetssändningen som berättade om stölden var det säkert några som tänkte på Vasaloppet, där Evertsberg är ett etappmål. Nyheterna om stölden förmedlade också att ett krucifix och ett träskrin hade försvunnit och att samtliga föremål var medeltida.

Sveriges kyrkor har en unik samling av medeltida träskulpturer. Den utmärker sig även internationellt. Många av de länder där skulpturerna tillverkades, har själva inga stora samlingar. Det gäller till exempel Belgien, Frankrike och Nederländerna. Krig, bildstormar och välstånd har gått hårt fram med deras medeltida kulturarv, och Sverige har varit skonat. Vår reformation var skonsam mot kulturarvet och tidigt fick den medeltida kyrkliga konsten starka försvarare. En av de första var Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius. Inför framtiden handlar det kyrkliga kulturarvet om vår gemensamma historia. Det säger vilka vi har varit och vilka vi är idag. Kyrkomiljöerna berättar historien om vår plats i världen. Det gemensamma förflutna gestaltas av våra kyrkor och kyrkornas miljöer är de svenska muslimernas historia, lika mycket som de svenska ateisternas.

Det är medlemmarna i Svenska kyrkan som bekostar kyrkornas drift och underhåll. När det gäller antikvariska hänsyn och merkostnader ger staten stöd genom den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen, för naturligtvis är det statsmaktens intresse att det svenska kulturarvet består och förblir tillgängligt. De kyrkliga inventarierna skyddas enligt en särskild lagstiftning och kulturhistoriskt värdefulla inventarier ska enligt kulturmiljölagen (SFS 1988:950) förtecknas samt förvaras och vårdas väl. Församlingarna och stiften har ett långtgående ansvar för att så sker. Eftersom Svenska kyrkan är lokalt förankrad är det den lokala församlingen som äger sina kyrkliga föremål. Det är en ordning att vara rädd om, och både kyrkan och staten är måna om att föremålen blir kvar i sina rätta miljöer och inte flyttas till lagerlokaler eller museer. Levande kyrkomiljöer kan inte återskapas i något bergrum.

Platsens och rummets betydelse åskådliggörs med de stulna figurerna från Evertsberg. De står i ett altarskåp och allt tyder på att det är tillverkat i en verkstad i Nordtyskland i början av 1400-talet. Så långt tillbaka vi kan följa altarskåpet har det funnits i Leksands kyrka som är en av de centralt belägna och äldsta kyrkorna i Dalarna. Det har spekulerats i att altarskåpet ska ha varit ett krigsbyte från kontinenten, men så behöver det inte vara. När vi tittar på Dalarnas bebyggelsehistoria framstår 1400-talet som ett av de mest expansiva århundradena. Då rådde högkonjunktur och många av både Dalarnas och Västmanlands kyrkor uppfördes under 1400-talet. Samtidigt var det många andra kyrkor som byggdes om och utvidgades kraftigt. Under den här tiden får många kyrkor tegelvalv och de förses med målningar och praktfulla inventarier. Mycket köptes från Flandern och nordtyska Hansastäder som Lübeck. Att det aktuella altarskåpet förvärvats från Nordtyskland direkt till Leksand under 1400-talet framstår i detta perspektiv som det sannolika eftersom inte särskilt många krigsbyten har hittat till det adelsglesa Dalarna.

Även under de första århundradena efter reformationen händer mycket i kyrkorna i Dalarna och Västmanland. Omdaningen av kyrkorummen i Västerås stift handlade delvis om en förändrad liturgi. Genom predikstol, bänkinredning och västläktare med orgel fick inredningen de huvuddrag som i mycket präglar kyrkorummen idag. Det handlade också om att ge plats för växande församlingar och därför utvidgades Leksands medeltidskyrka i flera etapper under 1600- och 1700-talen. För att skapa förutsättningar för ett gudstjänstliv även i mera avlägsna delarna av församlingarna anlades kapell, som i vissa fall bildade nya moderförsamlingar. Älvdalen var under medeltiden kapellförsamling i Mora, men bildade så småningom egen moderförsamling. I samband med de kraftiga ombyggnaderna i Leksands kyrka överflyttades altarskåpet till Älvdalens kyrka år 1668. Även Älvdalens kyrka genomgick omfattande förändringar och 1762 flyttades altarskåpet ännu en gång, denna gång till Evertsbergs kapell som då stod färdigt i nuvarande gestalt. I Evertsberg samsas det medeltida altarskåpet med både en predikstol från ett äldre kapell och en bänkinredning som till sin stomme härrör från befintliga kapellets byggnadstid.

Altarskåpet i Evertsberg berättar hur internationella kontakter under 1400-talet gjorde det möjligt att förvärva högklassiga konstföremål, även till områden som idag kan uppfattas som Europas utkanter. Det vittberesta altarskåpet i Evertsberg förtydligar regionens expansiva bebyggelsehistoria under senmedeltiden och de första århundradena efter reformationen. Det var i teologiskt och liturgiskt hänseende en brytningstid och kyrkorummen förändrades för att fungera för sin tids bruk. Samtidigt visar altarskåpet den evangelisktlutherska kyrkans vördnad för heliga ting och det tidlösa i de berättelser som föremålen förmedlar. Altarskåpet i Evertsbergs kapell markerar 250 års bruk på samma plats, men har en förhistoria som sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden. Det förvärvades för ett senmedeltida kyrkorum, fick sedan plats på altaret i ett omdanat evangelisktlutherskt kyrkorum, för att idag stå i ett kapell, nybyggt vid 1700-talets mitt.
Genom Svenska kyrkans noggrannhet med kulturarvet, och kyrkans goda kontakter - även internationellt - har de stulna figurerna kommit tillbaka. Det är tack vare ett systematiskt arbete av polisen, i samverkan med Svenska kyrkan och berörda kulturarvsmyndigheter som gärningsmannen kunnat fällas för sina brott.

När stölden i Evertsberg uppdagades tog John Rothlind, kulturarvssamordnare vid Västerås pastorat, kontakt med Kenneth Mandergrehn på Rikskriminalen. Rothlind var tidigare avdelningschef på Nationalmuseum och hade mött Mandergrehn i olika sammanhang gällande kulturarvsbrott.
Nu lade polisens internationella avdelning ut en efterlysning med högsta prioritet via Interpol. De gjorde en internationell efterlysning med bilder och beskrivningar. I ett års tid svävade församlingen i Evertsberg i ovisshet om skulpturernas öde. Det var uppenbart att den inte rörde sig om en enskild stöld utan en del av en planerad plundring av kyrkor. Brottet hade begåtts i två omgångar. Det började med en serie kyrkostölder i norrländska kyrkor 1994-2005. Den andra omgången skedde genom stölder 2010-2014. Då drabbades församlingar i Härnösands, Linköpings, Karlstads och Västerås stift. Förutom kyrkliga inventarier stals också föremål från en rad hembygdsföreningar.

Vändpunkten hör hemma i en kriminalfilm. I oktober 2014 satt Kilian Heck, professor i konstvetenskap vid Greifswalds universitet, och sökte igenom auktionskataloger. Då upptäckte han att flera medeltida skulpturer av högsta klass, sålts vid två auktioner i början och slutet av sommaren. Skulpturerna angavs i katalogen vara tillverkade i Lübeck eller Lüneburg i början av 1400-talet. Professor Heck informerade därför en kollega vars forskning berör skulpturer från detta område och denna tid. Kollegan lyckades nu identifiera varje enskild skulptur utifrån en bild av altarskåpet i Evertsberg i Aron Anderssons standardverk "Medieval Wooden Sculpture". Det var alltså stulna skulpturer som sålts på auktionshuset. De tyska forskarna och även en intendent från auktionshuset kontaktade snabbt Rothlind i Västerås som på nytt underrättade Rikskriminalen.
Genom försäljningen hade tjuven lämnat spår efter sig som ledde till en 63-årig spansk medborgare. Han hade tidigare dömts för kyrkstölder i Sverige. Husrannsakan följde på Kanarieöarna i januari 2015 och då hittades träskrinet från Evertsberg, tillsammans med kulturföremål som försvunnit i stölder i svenska kyrkor och hembygdsgårdar från 2010. Krucifixet från Evertsberg återfanns senare i ett magasin i Köpenhamn.

De konstsamlare som i god tro köpt skulpturerna från Evertsberg ville inte, när väl sanningen kom fram, befatta sig med stöldgodset. En ekonomisk uppgörelse träffades med Älvdalens församling och föremålen kunde påbörja sin resa hem. Flertalet av de beslagtagna föremålen och även de vidaresålda har på detta sätt kunnat föras tillbaka till sina ursprungliga ägare i Sverige. Händelserna har också bidragit till att Nationella operativa avdelningen, som sedan 2015 ersätter Rikskriminalen, byggt upp en särskild enhet för hantering av kulturarvsbrott. Det gör att samarbetet ytterligare kunnat utvecklas med bland annat Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan.

Återförandet av skulpturerna har skett i etapper sedan 2015. Under de åren har Västerås stift och Älvdalens församling tillsammans med Länsstyrelsen i Dalarna arbetat med att göra Evertsbergs kapell mer säkert. Målet har hela tiden varit tydligt: Altarskåpet och apostlarna är inga museiföremål och de ska återföras till sin plats i kapellet. Nu är arbetet slutfört och på midsommardagen i år får apostlarna och den sörjande Maria äntligen komma hem till Evertsberg. Det kommer att firas med en stor högtid i Evertsbergs kapell, då kyrkoherde Malou Wirström tar emot och John Rothlind samt jag själv är på plats. Avslutningen blir senare på midsommardagen. Då ger Woodall Churchill Choir från Minnesota konsert i Älvdalens kyrka.
Slutet gott, allting gott kan tyckas, men följdfrågor är ändå berättigade. Vilka är egentligen förutsättningarna för Svenska kyrkans församlingar att ta hand om dessa konstskatter? Och hur blir det allmänt känt att det kyrkliga kulturarvet är vår gemensamma historia, och framtid?

Vården och underhållet av de kyrkliga kulturminnena, däribland kyrkobyggnaderna och de kyrkliga inventarierna, är en angelägenhet för Svenska kyrkan och staten. En överenskommelse träffades år 2000 som tydliggör roller och ansvar mellan parterna. Kulturmiljölagen, som trädde i kraft 1989, gäller fortsatt. Svenska kyrkan kompenseras i viss mån för de kulturhistoriskt motiverade vård- och underhållskostnaderna. Detta är den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen som Svenska kyrkan erhåller från statsbudgeten till ett belopp av 460 miljoner kronor årligen. Beloppet motsvarar cirka hälften av de kulturhistoriskt motiverade kostnaderna, resten bekostar församlingarna genom sina medlemsavgifter. I överenskommelsen förbinder sig Svenska kyrkan att ha den kompetens som krävs för förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena, samt att hålla de kyrkliga kulturminnena tillgängliga i minst samma omfattning som vid relationsändringen. Det gemensamma ansvaret förutsätter också att parterna samverkar och samråder i frågor som berör de kyrkliga kulturvärdena.
Denna bakgrund är relevant för de frågor som diskuterats här. Överenskommelsens skrivningar om tillgänglighet är en viktig fråga för Svenska kyrkans församlingar. Men tillgängligheten innebär också ett stort ansvar. Den samverkan som utvecklats mellan Svenska kyrkan samt de polisiära och kulturmiljövårdande myndigheterna har redan visat gynnsamma resultat, men arbetet måste fortsätta. De kyrkliga inventarierna som omfattas av kulturmiljölagen får inte föras ut ur landet utan tillstånd. De ska inte ens lämna sina kyrkomiljöer.

Kulturarvsfrågorna är centrala i Svenska kyrkans verksamhet. Ett bidrag till en pågående reflexion är boken "Mellan himmel och jord" (2017). Boken ger ett flertal ingångar i kulturarvets betydelse för trossamfundet, både utifrån teologiska och praktiska perspektiv. I en inledande artikel skriver kyrkosekreterare Cristina Grenholm om föremålens betydelse i den evangelisk-lutherska kyrkans tro och tradition. Visserligen, skriver Grenholm, har tingen en svag ställning i teologin, men det utesluter inte att de ändå har varit och är viktiga för kyrkolivet. Ska förkunnelsen nå fram till människor behöver den ta gestalt. Genom rummet och föremålen har människor i olika tider och med olika bakgrund gett uttryck för tro, kreativitet och hantverksskicklighet. Konsten, liksom musiken, gestaltar Guds levande Ord.

Den kapellvärd i Evertsberg som 2013 upptäckte att altaruppsatsens skulpturnischer gapade tomma, beskrev det bestulna kyrkorummet som "... tomt och själlöst". Det handlar inte bara om ekonomiska värden, det är också värden som är universella och existentiella. Sambanden mellan platsen, rummet och tingen berättar om människors tro, föreställningar om liv och död. När vi betraktar figurerna från Evertsberg upptäcker vi det ändamålsenliga, tekniskt fulländade och sköna - varför skulle de annars ha denna detaljrikedom och konstfärdighet? Genom avgifterna från sina medlemmar tillsammans med statens kyrkoantikvariska ersättning har Svenska kyrkans församlingar resurser att värna det svenska kulturarvet. Det är en tillgång för både skolan och public service i Sverige att börja lyfta fram det kyrkliga kulturarvet, som en resurs inför vår gemensamma framtid. Det finns glädje i det vackra och sköna som tidigare generationer lämnat efter sig. Något av den glädjen kommer säkert prägla midsommardagens högtid i Älvdalen, när Evertsberg får tillbaka sina träskulpturer.

Mikael Mogren Biskop i Västerås stift

Länk: Mer att läsa på SVT:s hemsida.