Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Värnamo pastorat Besöksadress: Kyrkogatan 17, 33131 Värnamo Postadress: BOX 624, 33126 VÄRNAMO Telefon: +46(370)300400 E-post till Värnamo pastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Runes resa

Rune Bengtsson skriver om sin vandring längs Santiago de Compostela.

Pilgrimsvandring till Santigo de Compostela 

I slutet av maj 2014 hade jag förmånen att delta i en veckolång pilgrimsvandring till Santiago de Compostela, anordnad av Värnamo församling.

När jag nu ska berätta om vandringen blir det inte som en skoluppsats med ”först gjorde vi det och sen det” utan det blir mera blandat.

Vandringen var modell ”light”. Vi bodde på förbokade hotell och våra resväskor transporterades med bil mellan hotellen och vi gick bara de sista 14,5 mil på franska pilgrimsleden. Den börjar i St Jean Pied de Port på den fransk-spanska gränsen i bergskedjan Pyreneerna och slutar 80 mil senare i Santiago di Compostela, där Jesu lärjunge Sankt Jakob ligger begravd.

Målet

Aposteln Jakob sägs ha infört kristendomen på den Iberiska halvön. Han led martyrdöden år 44. Kroppen fördes till Libredon i Spanien där Santiago de Compostela idag ligger och där han begravdes. År 813 hittade herden Pelayo gravplatsen och man fann benrester som man tror kommer från aposteln. Dessa benrester förvaras idag i ett relikskåp i den katedral som år 829 började byggas på platsen. Då grundades en kristen kultur i Galicien och allt sedan dess har katedralen och staden varit ett välbesökt pilgrimsmål

Gruppen

Vår vandringsgrupp bestod av 11 personer i blandade åldrar. Jag kände inte så många av dem  i förväg men under vandringen lärde jag känna tio fantastiska medvandrare och  medmänniskor

Förberedelser

Vid fem tillfällen före själva vandringen träffades vi och förberedde oss på olika sätt. De två avslutande gångerna var vi ute i Nydala och träningsvandrade. Dessförinnan hade vi tre mera teoretiska samlingar.

Resan från och till Sverige

Med tåg tar man sig lätt från Värnamo till Kastrup. Därifrån går regelbundna flyg till och från Madrid. Det spanska inrikesflyget till A Coruna eller Vigo bjuder på nödvändig service: kaptenen berättade halvtidsresultatet i den helspanska fotbollsfinalen i Champions League. Till och från flygplatsen åker man med förutbeställd minibuss med skylten ”Gruppo Parish of Värnamo” i vindrutan.

Vandringen

Under sex dagar gick vi sammanlagt 145 km. Dagsetapperna varierade mellan 18 och 30 km.

De flesta av de mer än 100 000 människorna som årligen vandrar, cyklar eller rider utefter denna led gör som vi och avverkar endast den sista delen.

Man kan även rida pilgrimsvägen, i detta fallet mot strömmen.

Kravet för att få det eftertraktade pilgrimsdiplomet är minst 10 mil.

De flesta som vandrar under en vecka startar i Sarria och går då 12 mil. Vi lade till en extra dag och började i stället i Triacastela. Detta visade sig vara väldigt lyckat eftersom jag i efterhand tyckte att detta var den allra vackraste etappen. Långa sträckor följde vi en porlande å, något som var oändligt vackert.

Vägen

Vägen på spanska heter ”Camino”, det är ett begrepp för pilgrimsvägen. Den är tydligt utmärkt med gula snäckor så det är nästan omöjligt att gå vilse. Eftersom ”alla” går i samma riktning så möter man egentligen inte så många medvandrare. Ändå blir det så att eftersom många håller ungefär samma takt, kanske rentav övernattar på samma ställe så blev det ändå s att vi träffade på och kände igen många av våra medvandrare. Alla medvandrare hälsar man med ett ”Bon Camino!” (dvs lycklig vandring).

Det var en mycket kosmopolitisk skara så vi fick hjälp av gruppens samlade språkkunskaper för att kunna kommunicera på riktigt med dessa vandrare.

Kontraster

När jag i förväg tänkte på Spanien i maj föreställde jag mig en vandring i värme. Men eftersom vi började i Triacastela på över 600 meters  höjd över havet så var det inte mer än +4 grader Celsius den första morgonen.

På de sträckor som bestod av stigar hände det ofta att vi gick genom små byar där det doftade djur. På ett ställe rundade vi tom en trädgård. På slutsträckan gick vid sidan om en stor autostrada in till Santiago de Compostela där ”doften” var bensin och diesel.

I eukalyptus-skogarna doftade det gott men där fanns ingen undervegetation. Under ekarna växte det desto mer. Bitvis gick vi genom det som närmast var som gröna tunnlar.

Vår första middagsbön hade vi när vi nått fram till klostret i Samos. Vid vår unisona psalmsång fick vi hjälp av en fågel, som satt på en stätta och med sin ”ostinato-stämma” förstärkte den vår psalmsång till himmelska höjder. När vi efter bönen gick i gåsmarsch ner till klostret såg jag till att jag gick sist i raden. Med blicken fram på mina 10 kamrater och med tankarna kvar på den skönsjungande fågeln kände jag en gudomlig närvaro. Trots att vi hade en riktigt fågelskådare/ornitolog i gruppen kommer jag inte ihåg vad det var för en slags fågel, men det var då en oviktig kunskap.

 

En dag på leden

Vi åt hotellfrukost i tid så att vi vid 8-tiden kunde lämna hotell (och resväskor). Efter ett första pass på en timme pausade vi och hade vår morgonbön med psalmsång. Därefter gick i pass på 45-50 minuter. Några gick snabbt, andra lite långsammare. Vi väntade in de sista och pausade därefter i 10-15 minuter. Lunchen köpte vi på ett passande näringsställe vid 12-13-tiden. Dessförinnan hade vi vår middagsbön.

Efter lunchen fortsatte vi liknande pass, vandrade en knapp timme och rastade en kvart. Särskilt på förmiddagarna gick vi gärna ett par pass under tystnad. Beroende på dagsetappernas längd kom vi fram till det förutbestämda hotellet mellan kl 16.30 och kl 19.00 (det sena klockslaget efter den ovanligt långa etappen på 30 km).

Men det utmärkande/slående var att dessa klockslag var inget som jag noterade då; jag har fått titta på mina kort för att minnas dem. Tiden försvann helt enkelt.

Tystnad

För att beskriva hur tystnaden påverkade mig citerar jag en annan pilgrim:

”Även i grupp kan du välja att vandra i tystnad. Ljudet från andra röster, fågelsång och trafik i bakgrunden förskjuter inte närvaron av tystnad. Pilgrimens vandring påminner till formen och innehållet om retreaten, men innehåller också den ständiga rörelsen. Att gå i stilla eftertanke är att gå mot vardagskulturen med dess ständiga ljud- och bildbrus. Jakten på nyheter, information, senaste nytt inom skräpkulturen och ständigt nya upplevelser klingar av i ”tystnadens kultur”. Det är välsignat att umgås med varandra utan krav på buller och bång, det räcker att vara i rörelse under stilla ro. Att slippa prata är nästan magi.

Vad fordras av pilgrimen och vad ger vandringen?

Med vårt upplägg behöver man ingen bra kondition, men visst underlättade det att jag hade förberett mig med dagliga promenad på uppemot 1 mil under några veckor i förväg. Detta gjorde att det kändes som att fötterna bitvis gick av sig själva.

Omväxlingen förnöjde: en eller två sträckor i total tystnad, nästa sträcka i stilla samspråk med någon annan i gruppen som jag inte trodde att jag hade något gemensamt med (vilket var fel förstås), nästa sträcka i en större grupp där skratten porlade. ”I vandringens frihet exponeras skrattet och sorgen, ja varje lager under livsytan blottläggs”.

Den stilla lunken i hjärtats takt öppnar för mötet med din inre vandrare, med medmänniskor och med Gud.

Under vandringen märker man att efter hand blir ens egna bördor och ens egen ångest lättare. Garvade pilgrimer kan säga att i evighetens perspektiv väger mina bördor ingenting. En friskvård som ingen terapi eller medicin kan ersätta. 

Raster

För att hålla uppe blodsockret och tillföra energi under vandringen rekommenderas att man har en nötblandning i ficka att ta till och mumsa ifrån då och då. Perfekt för en godisgris som jag.

De välförtjänta rasterna, då gruppen delade på kaffe, vatten, tilltugg och inte minst upplevelserna under den nyss avverkade sträckan.

Regn

En dag med dagsregn. Skulle kunna vara en mardröm om man hade tänkt på det i förväg men nu betydde det ingenting. Fast det berodde ju delvis på ordspråket: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.

Kristi Himmelsfärd firade vi med en mässa utomhus i middagstid och i strilande regn; under ett träd. Det var en oförglömlig upplevelse med blöta oblater men en obeskrivlig gudomlig närvaro.

Kamerabilder - kommentar till bilderna

Jag tog många bilder men när jag i efterhand ser på dem är jag nästan frestad att hålla med den föregångare som påstod att kameran tar fokus från upplevelsen. Men visst kan kamerabilder hjälpa minnet.

En annorlunda Kristus på korset, som räcker ner en hjälpande hand till oss. Att titta in i öppna kyrkor blir en vana. Denna sevärda kyrka var omnämnd i någon av de många broschyrer och böcker som finns och var därför lätt att hitta. 

Nu ser vi Santiago di Compostela. Då känner jag ingen stor glädje, bara vemod över att vandringen snart är slut….

Botafumeron; kärlet med rökelse i katedralen. Det går åt 7-8 starka munkar för att få den i svängning över hela kyrkorummet. Den behövdes enligt uppgift för att ta bort stanken från hundratals pilgrimer som inte tvättat sig på veckor. 

För att få det eftertraktade diplomet ska man skaffa en stämpel dagligen. Det var lätt att göra eftersom det fanns många stämpelställen på vägen

Tänk att Fransiskus från Assisi var precis 800 år före oss på sin pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Det var väl värt ett diplom? För oss!