Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Uppsala stift Besöksadress: Dragarbrunnsgatan 71, 75320 Uppsala Postadress: Box 1314, 75143 Uppsala Telefon:+46(18)680700 E-post till Uppsala stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Visitationstal i Färila kyrka den 11 oktober 2015

I oktober visiterade biskop Ragnar Färila- Kårböle, Los- Hamra, Ljusdal och Järvsö församlingar. Här kan du läsa visitationstalet och se ett bildspel från visitationen.

Visitationstal i Färila kyrka 11 oktober 2015

Av biskop Ragnar Persenius

Kära församlingsbor och medarbetare i Färila- Kårböle, Los- Hamra, Ljusdal och Järvsö församlingar av Uppsala stift.

Under den gångna veckan har jag haft möjligheten att visitera era fyra församlingar. Det har varit en unik visitation i den meningen att det är fyra församlingar som visiteras samtidigt och i en situation där det finns ett förslag om att bilda ett gemensamt pastorat. Det har i hög grad präglat visitationen. Men också gett en bild av församlingslivet i de olika församlingarna och de förutsättningar och utmaningar som finns inför framtiden.

I dag firar vi Tacksägelsedagen, präglad av tacksamheten och lovsången som är kyrkans själva kännemärke. Tacksamhet och lovsång är en grundläggande livshållning hos en människa som kommit till insikt om att hon är skapad av Gud. Bara det att vi finns till i den här världen som ett utflöde av Guds skapande kärlek och upprätthållande vilja, fyller oss med ödmjukhet och glädje. Allt som finns till, är oss givet som en gåva av nåd. Att ta emot det med öppenhet och förväntan skapar en livshållning av tacksamhet och lovsång.

Under visitationsdagarna har jag mött så mycket att vara tacksam över, som ger självkänsla och ni själva kan vara tacksamma för. Det finns engagemang, positiv kraft och god vilja bland församlingsbor och medarbetare. Låt mig bara ge några glimtar från visitationsdagarna.

När vi satt i samtal med förtroendevalda i Färila blev vi avbrutna av en grupp barn som en trappa upp övade sånger inför sin höstkonsert. De tyckte vi kunde behöva en paus, så plötsligt stod där ett tjugotal barn som med liv och glädje sjöng tacksamhetens lovsånger till vår skapare och den skapelse vi delar.

På tisdagskvällen samlades vi i Frälsarkransparken nedanför Ljusdals kyrka vid Ljusnans strand, för att inviga den nya, gröna pärlan i kransen. Där finns nu mitt i Ljusdal ett konkret, öppet och tillgängligt tecken på Guds närvaro i världen, en plats för bön, eftertanke och meditation. Det miljövänliga fyrverkeriet som avslutade invigningen blev en lovsång till himlaljusens fader.

Vid språkkaféet i Järvsö fick jag tillfälle att samtala med flera av de människor som är på flykt och som söker en ny framtid i vårt land. Det blev nära samtal i en välkomnande miljö som präglades av värme och engagemang.

I församlingarna finns tacksamheten över tradition och nya engagemang. Där finns också tacksamheten över allt som sker i det tysta, som ingen kanske ser men ändå gör en avgörande skillnad: det nära samtalet, att kyrkor, lokaler och begravningsplatser vårdas, att mat och dryck delas, att omsorg visas på olika sätt.

Bara att få bli sedd av en annan människa är att få möta Guds nåd genom en annan människas blick. Nåden finns, även om den inte alltid syns.

Under visitationen har det blivit tydligt att de fyra församlingarna har var sin egenart. Det är viktigt att poängtera inför framtiden, att det positiva som ger varje församling dess profil måste finnas kvar och utvecklas. Som jag ser det, är det just det som utredningsförslaget om ett gemensamt pastorat syftar till. Jag återkommer till detta.

Men först vill jag säga något om kyrkor och fastigheter.

Kyrkorummet är ett unikt rum i vårt samhälle. Det är ett rum där det inte förväntas att jag ska konsumera eller prestera. Det är ett rum som är helgat och avskilt för mötet med Gud, mig själv och min medmänniska. Under visitationsdagarna har jag fått möjlighet att besöka några av era heliga rum. Jag har tidigare besökt alla. S:t Görans kapell i Färila med sin runda form inbjuder till närhet och samtal, ett rum som utstrålar värme och delaktighet. Järvsö katedralliknande kyrkorum som kan ta emot många människor, men där ni också skapat ett rum i rummet vid ingången, med sköna läsfåtöljer och ett välsorterat bibliotek i anslutning till lekhörnan. Någon berättade att konfirmanderna spontant och självklart tar koret i besittning när de firar mässa. De gör det rummet till sitt eget. Ljusdals kyrka med ett fantastiskt altarskåp, krucifix, skulpturer och utsmyckning. För att inte nämna de unika orglarna som ni satsat stora resurser för att bevara och förnya. Det är ett historiskt rum som samtidigt är fullt levande. Ambitionen att hålla Ljusdals kyrka öppen så mycket som möjligt är lovvärd.

Alla kyrkor och kapell i församlingarna är heliga rum av skiftande karaktär som går att använda på olika sätt. Här gäller det att se de möjligheter som varje enskilt kyrkorum erbjuder. Hur kan ni på bästa sätt göra det? Mycket har gjorts men mer kan göras. Det är viktigt att de inte överges. Kärleken till församlingskyrkan är ofta stark i bygden även om man själv inte är så aktiv i församlingslivet. Här är det också viktigt att fundera över vilka fastigheter och lokaler som behövs. Alla församlingar har minskat antalet fastigheter. Ni har hunnit långt i Ljusdal-Ramsjö och Järvsö.

Fortfarande är det alldeles för många fastigheter att klara av i de båda församlingarna i Färila pastorat. Det krävs här en fördjupad analys av hur kyrkorna och övriga fastigheter används och ställa det i relation till församlingens uppdrag och den ambitionsnivå man kan förvänta sig utifrån de förutsättningar och resurser som finns.

Detta leder över till att säga något om gudstjänstlivet.

Gudstjänsten är den plats där Gud stämmer möte med oss, där kommer Kristus till oss genom ordet och sakramenten. Vår innersta längtan möts av Guds längtan efter oss och sin skapelse. Där hålls de tre grundrelationerna samman: till Gud, till mig själv och till medmänniskan.

En av kyrkans framtidsfrågor är hur vi tar människors längtan efter mening och innehåll, helhet och helighet, på allvar. Vår trovärdighet och relevans som kristna och församling handlar i hög grad om det som är äkta och autentiskt, om äkta och autentiska relationer.

Gudstjänsten måste bygga relationer. Goda relationer byggs där man känner sig trygg, där man känner igen sig, där man känner sig hemma.

 Ni behöver fundera över kontinuiteten i gudstjänstlivet i församlingarnas kyrkor, både vad gäller gudstjänsttillfällen och former. Det är rimligt att man som församlingsbo ska kunna veta att det i ortens huvudkyrka alltid firas gudstjänst på söndagen. Samtidigt behövs en mångfald av gudstjänster och gudstjänstformer. Mycket görs redan, men inför framtiden krävs fortsatt analys och reflektion kring gudstjänstens möjligheter som mötesplats mellan Gud och människor. Här behövs både förnyelse och tradition och inte minst uthållighet. Det ligger en styrka och trygghet i igenkännandets glädje. Men det får inte leda till stelnad traditionalism och brist på nytänkande. Delaktighet är ett nyckelord i all gudstjänstförnyelse, ja i att vara kyrka och församling. Vet vi att vi behövs och bidrar i gudstjänsten, blir gudstjänsten meningsfull för oss och gemenskapen stärks. Den gudstjänst som firas ska vara angelägen för just dem som deltar. Det är nödvändigt att gå från ett producent- och konsumenttänkande till ett gemenskapstänkande, från att vara brukare till att bli bärare av gudstjänsten. Det handlar om delaktighet.

Diakonala utmaningar

Under visitationen fick vi tillfälle att möta företrädare för socialtjänsten i Ljusdals kommun. De gav en ganska dyster bild av hur många människor har det. Inte minst far många barn och familjer illa. Till det kommer flyktingströmmarna i Europa. Asylsökande och kvotflyktingar knackar på vår dörr, deras behov och nöd blir en konkret verklighet för oss. Mötesplatser för kontakt, stöd och gemenskap behövs. Jag är tacksam över de språkkaféer som församlingarna erbjuder. Bara att få mötas, bryta isolering och dela sin oro med andra är viktigt. Men också att de får näring till ett hopp för framtiden, hoppet som ibland kan vara en överlevnadsfråga i det utsatta läge som de befinner sig i.

Inför bildandet av ett gemensamt pastorat behövs en strategisk analys av det diakonala arbetet. Behoven är oändliga och det blir nödvändigt att prioritera på ett klokt sätt för att kunna vara uthållig. Det gäller att urskilja vad som bäst görs gemensamt mellan församlingarna i ett framtida pastorat, vilken samverkan som ger goda effekter. Övrigt sker med fördel i varje församling.

Då är vi tillbaka till tankarna kring sammanläggningen till ett gemensamt pastorat.

Under visitationsdagarna har jag främst fått möta positiva förväntningar men det finns också oro särskilt bland en del anställda hur förberedelserna ska klaras av och hur det sedan ska bli. När vi står inför förändringar och inte vet vad som ska hända, känner vi naturligtvis oro. Oron behöver tas på allvar.

Inför bildandet av ett gemensamt pastorat är det nödvändigt att sortera och prioritera. Allt behöver inte göras på en gång, men det är samtidigt viktigt att veta vad som behöver göras när, och hur, så att arbetsgången blir tydlig och resurserna kan användas på bästa sätt. Det som uppenbarligen behöver prioriteras på ett tidigt stadium är de administrativa systemen och gemensamma arbetssätt. Rekryteringen av den nya kyrkoherden är redan ett prioriterat område för den styrgrupp som arbetar. Dessutom behövs god processledning och kanske att specialkompetens tas in på vissa områden. Stiftet är berett att bistå med egen eller inhyrd kompetens om ni önskar det.

Vi har även talat om församlingsrådens roll i ett gemensamt pastorat. Det är viktigt att se dem som en resurs för idealitet och kreativitet och skapa goda förutsättningar för det.

När vi står mitt i en förändringsprocess finns alltid risken att vi förlorar oss i detaljer och struktur- och organisationsfrågor. De är nödvändiga att bearbeta men får inte skymma vårt fokus. Ibland måste vi lyfta blicken och ställa oss frågan varför vi finns som kristen församling och vad vårt egentliga uppdrag är. Vad är vår kallelse och sändning som Kristi kropp i världen?  Organisationen är inget mål i sig. Den ska vara ett stöd för församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission, kort sagt att dela evangeliet i ord och handling. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift. Så formuleras det i Kyrkoordningen.

Det arbete som gjordes i fredags när anställda och förtroendevalda från alla fyra församlingar möttes var mycket hoppingivande. Med kreativitet och energi tog ni fram frön till en vision utifrån de tre ledorden: hopp, vänskap och delaktighet. Det blev uppenbart att ni i dessa församlingar har en mylla som kan låta dessa frön växa. Ta vara på dem.

Avslutning
Låt oss tacka, lovsjunga och tillbe Gud. Det kallas vi till på Tacksägelsedagen. Tillbedjan är en livshållning som står upp mot de krafter som vill förminska människan och göra henne till något annat än hon är. De krafterna säger att människan är tvingad att skapa sitt eget liv i konkurrens och på bekostnad av andra. Tillbedjan är också en livshållning som gör oss öppna och mottagande gentemot varje människa och allt som finns i skapelsen. Istället för att bli något eller någon att behärska och utnyttja för sitt eget självförverkligande, blir allt och alla en gåva att vårda och värna. Vi är alla ständigt beroende av Gud och varandra. Och det är en anledning till tacksamhet.

Vi lever i en konsumtionskultur vars grundhållning präglas av tanken att man får vad man betalar för, man får vad man förtjänar. Hos den människa som lever i tillbedjan föds en djup tacksamhet över att hon får så mycket mer än hon betalar för, att hon är så mycket rikare än hon förtjänar. Det finns ett stort överskott av godhet i vardagslivet som kommer människan till del som en oförtjänt gåva, helt gratis, av nåd. Det väcker förundran och spontan glädje över allt det goda som Gud ger på så olika sätt. Livet är verkligen rikt. Guds nåd möter i många former. Att vara förvaltare av Guds nåd är varje kristens och varje församlings gåva och uppdrag. Därför tog jag Förvaltare av Guds nåd till mitt valspråk som biskop.

Så vill jag som det är brukligt vid visitationer lämna ordet fritt om någon vill framföra något om församlingslivet eller kommentera det jag sagt. /Ingen begär ordet/.

Mitt sändningsord hämtar jag ur episteltexten denna Tacksägelsedag:

Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont. Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer, Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det.

Gud välsigne er alla.