Imorgon/på måndag inleds FN:s klimatmöte i Glasgow – det möte som bär beteckningen COP26. Förkortningen COP står för ”Conference of the Parties”. De partier som ska samlas är de 197 länder som har skrivit under klimatkonventionen. De vill tillsammans förhindra att mänsklig verksamhet påverkar klimatsystemet på ett farligt sätt. COP samlas nu för 26:e gången. Vi är många som ber och hoppas att mötet i Glasgow ska bli ett räddningens möte – ett möte som bidrar till att trygga vår och hela skapelsens fortlevnad på jorden.
Att det just nu råder klimatnödläge på vår planet är ingenting som vi behöver slå på Tv:n eller surfa på nätet för att upptäcka. Vi märker det i vardagslag. Snöhögarna som barnen kan leka i är inte lika stora som de var när jag var liten. Medeltemperaturen här i Sverige ökar snabbare än i än i övriga delar av världen. Sommarens insekter är inte lika många. Prognoserna säger att om tio år kommer bara en fjärdedel av alla insekter att finnas kvar. Vi vet att 60% av alla vilda djurarter på jorden har försvunnit under de senaste 40 åren. Stora översvämningar sker numera på nära håll också för oss som bor i Sverige. Jag var själv i Gävle i augusti när kraftiga skyfall orsakade omfattande skador och många tårar.
Den pågående klimatkatastrofen kan väcka en sorg hos oss som påminner om den sorg som Jesus ger uttryck för i dagens evangelietext. Om bara världens makthavare kunde samlas i en anda av tillit, kärlek och omsorg om skapelsen borde de väl kunna hitta lösningar som förhindrar den annalkande katastrofen? Varför ska de kivas och bråka, tänka på det egna landets intressen och fokusera på ekonomi, när livet på jorden håller på att gå under? Mänsklighet befinner sig just nu vid ett existentiellt vägskäl där vi behöver bestämma oss för vad livet är värt. Vi darrar tillsammans som vilsna kycklingar som har kommit bort från sin mamma. Jesus säger att han längtar efter att samla oss alla under sina vingar. Med sorg i rösten konstaterar han också att vi inte alltid vill.
I kristen tradition beskrivs vår mänskliga ovilja och oförmåga att samlas under Guds vingar som en synd som vi har ärvt. Arvsynden är ett mänskligt läge som vi alla kan känna igen oss i. Vi gör inte alltid det goda som vi vill utan i stället gör vi det onda som vi inte vill. Ibland beror det på att vi är inneslutna i komplexa relationer och situationer som vi inte kan reda ut eller överblicka. Olika intressen ställs mot varandra på ett konfliktfyllt sätt och det finns ingen salomonisk lösning som vi människor kan förverkliga. Så kan det vara i familjebråk, skilsmässor, slitningar på arbetsplatsen eller i församlingen. Så kan det också vara i krig mellan länder och på FN:s klimatmöte. Många av de inblandade kan se möjligheter som de uppfattar som den bästa lösningen men gemensamt lyckas vi inte ställa oss bakom eller sätta i verket de åtgärder som krävs för att det vi värnar om inte ska brytas ner. Man kan likna situationen vid att vi inte vill samlas under en och samma hönas vingar. Vi vill i stället att alla ska samlas under vingarna på just vår höna. Jesus säger att det förhållningssättet leder till att vi själva får ta hand om vårt övergivna hus.
Aposteln Petrus tecknar konturerna av ett annat förhållningsätt i dagens episteltext när han uppmanar oss att överlämna våra liv åt vår trofasta skapare och göra det goda. Det är ingen överraskning för oss människor att vi under våra liv här på jorden behöver gå igenom små eller stora eldprov. Det som är överraskande är att vi inte behöver göra detta ensamma. Kristus och vi delar lidandena med varandra och det lämnar utrymme för ett delande också av hans härlighet som ständigt överraskar.
Peter Halldorf är en kristen författare som länge och noga har mediterat över relationen mellan Kristi löften om en kommande härlighet och den pågående klimatkatastrofen. Halldorf menar att ”[d]en kristna förkunnelsens utmaning när jorden blir en allt hetare och omänskligare plats att leva på, [inte främst är] att tala om för oss att vi måste förändra vårt sätt att leva. Det gör forskarna tillräckligt övertygande och det inser redan de flesta av oss. Men hur blir vi tillräckligt motiverade?” På den frågan har vi kristna ett svar som vi får bäras av, stå upp för och gestalta. Vi lever i dialog med ”[t]rons profeter och poeter” och de ”tecknar visionen av en ny värld – Kristushoppet – i färger som får oss att redan nu börja spåra vägen in i framtiden.” När vi ser spår av Kristus som har gått före oss och som möter oss från framtiden kan vi undvika den utopi eller önskedröm som är den allra farligaste: illusionen att allt är bra som det är.
I dagens gammaltestamentliga läsning får vi möta Josef som på ett profetiskt sätt förebådade den räddning eller frälsning som Jesus ger oss. Det var för att rädda liv som Gud skickade Josef till Egypten. Det är för att rädda liv som Gud blir människa i Jesus Kristus. Guds livräddning, Guds frälsningsverk i Kristus, omfattar hela skapelsen och det pågår över hela världen – från evighet till evighet. Idag firar vi på ett särskilt sätt att det pågår också här i Skutskär.
Här i Skutskärs kyrka sätter Kristus tydliga spår i människors liv. Här förenas barn och vuxna med honom i dopet. Här kommer han till oss i nattvardens bröd och vin. I körsång, psalmer och böner tecknas visionen av en ny värld – Kristushoppet. Här börjar vi spåra vägen in i framtiden och vi får kraft att följa den – åtminstone bitvis.
Även om vi inte ser vägen ända fram till målet får vi ibland nåden att ana delar av den och glädjen att få vara med och bidra till en bättre värld. I kyrkan får vi hjälp att inse att världen är Guds värld – precis som kyrkokören alldeles strax kommer att sjunga. Livets fortlevnad på jorden ligger inte i vår hand – och det är vår räddning. När vi lägger våra liv i Guds hand kan Gud också genom oss bidra till livets fortlevnad på jorden.
Biskop Karin Johannesson, Uppsala stift