Dopklänningen som följde med i flykten
Leena Seim Lepik, Uppsala
Vad tar du med dig om du behöver fly från ditt hem? När bara det allra viktigaste hinns med och får plats? Bland det min farmors mor fick med sig fanns dopklänningen som hon döpt sina döttrar i. En bit av hemmet, en bit av tryggheten. En stormig höstnatt för precis 80 år sedan kom familjen över havet från Estland, tillsammans med tiotusentals andra som flydde den ryska ockupationen.
Klänningen vet vi annars inte så mycket om mer än vilka som döpts i den. Min farmor Hedda Mall, hennes syster Maret, deras barn, mina kusiner, syskon och våra barn. Klänningen är nästan hundra år gammal nu och representerar ett släktskap genom fem generationer, mellan två länder. Mina tre söner är bland de senaste som tillkommit. De är döpta här i Uppsala, i Vindhemskyrkan och Danmarks kyrka.
Jag har ställt mig i raden av mödrar som försiktigt broderat in mina barns namn i det sköra tyget. I de olika handstilarna finns flera generationer av moderlig omsorg, en blå och rosa tråd genom tid och rum.
Ibland funderar jag över vad jag själv skulle packa i väskan om det blev bråttom. Antagligen skulle jag också försöka få med en bit av hemmet, en bit av tryggheten.
Volanger och rosenknoppar
Margareta Lindberg, Knivsta
Min mammas stora hobby var sömnad och broderier av alla de slag. Så när jag väntade min förstfödda 1967 beställde mamma material till en dopklänning från ICAkuriren, om jag minns rätt. Vit med två brodyrvolanger, varsin för mina och min systers förhoppningsvis kommande barn. Maria kom först och fick sitt namn, sitt födelsedatum och sin rosenknopp broderad av mamma inför dopet. Under åren som följde broderade hon också Johans, Annikas och min systers barns, Camilla och Martins namn inför deras dop.
Mamma gick bort 1994, innan barnbarnen börjat komma. Hon hade sparat allt material, så vi systrar har fortsatt traditionen och sett till att inför varje dop brodera barnbarnets namn, födelsedatum och rosenknopp intill sin förälders namn.
Det var ett tålmodigt men kärt arbete med pyttesmå korsstygn på stramalj, tvåtrådigt i namn och datum och entrådigt i den lilla rosa eller ljusblå rosenknoppen. Dopklänningen betyder mycket för våra familjer, det vore fint om också barnbarnsbarn så småningom kunde få sin rosenknopp broderad.
Dopklänningen med ett sekel i sömmarna
Barbro Borg, Uppsala
Hej, jag heter Barbro och jag är döpt i denna dopklänning 1944. Min mormor Emilia använde tyget i sin brudslöja till klänningen. Hennes äldsta barn döptes i den 1918. Sedan har sammanlagt tolv barn i vår släkt burits till dopet i den. Senaste gången klänningen användes var 2011.
Alla barnens namn och året för deras dop är broderat i nederkanten av klänningen. Denna dräkt är alltså mer än hundra år gammal.
En resa genom generationer
Helene Warpe, Uppsala
Min farmor Judit Warpe född 1892 i Stockholm, arbetade som kontorist och gifte sig, enligt den tidens sätt att se, rätt sent i livet. När hon var 34 år flyttade hon till Hälsingland och fick två söner: min pappa Gunnar och hans äldre bror Göran. Dopklänningen är nu snart 100 år gammal. Jag tänker att det var en solig sommardag, utomhus, på landet i Stocksäter. På den här tiden döpte man inte i kyrkan i samma utsträckning som nu, utan ofta i hemmet eller på pastorsexpeditionen.
Ett par år innan jag fick mitt första barn gick min farmor som stod mig oerhört nära bort. De hann inte mötas. Då kände jag att jag ville att mina barn skulle döpas i den dopdräkt hon låtit sy. Att hon på något sätt var närvarande i det.
Min dotter Astrid döptes i Almtunakyrkan i Uppsala, min dotter Judit i mina svärföräldrars torp i Viksta, Mitt barnbarn Rosa på utomhus i Fällene, Hälsingland och August i Samariterhemmets kyrka i Uppsala. Så har flera kusinbarn och tremänningar till mina barn också döpts i dräkten, i kyrkor i Sundsvall och Stockholm och en av dem, Ludvig, utomhus en sommardag i Stocksäter där dopdräktens resa en gång tog sin början.
Dopdräkten som är till låns
Staffans kyrka, Gävle församling
Den här dopdräkten kommer från Staffans kyrka i Gävle församling. Kyrkan invigdes 1932 och efter en stor renovering under drygt två år, återinvigdes Staffans kyrka i slutet av 2021.
Kyrkan har fått sitt namn efter Staffan - den munk som för ungefär 1000 år sedan blev den här landsändans apostel. Han reste runt, berättade om den kristna tron och döpte dem som ville och han sägs ha lidit martyrdöden i Själstuga i Hälsingland.
I Gävle församling liksom i församlingar över hela landet finns dopdräkter att låna för den som vill. Man ordnar också drop-in dop, en tid i kyrkan när alla som vill är välkomna att komma förbi och döpas, så att ett dop inte behöver innebära så mycket förberedelser eller kostnader.
Dopdräkten som syddes av ärkebiskopinnan
Matilda Helg, Uppsala
Hej, jag heter Matilda Helg och är domprost här i Uppsala. I domkyrkans textilmagasin och museum finns textilier som på olika sätt använts i mer än sjuhundra år. I montern ser du en dopdräkt sydd av ärkebiskopinnan Clara Sundlberg 1879 till Carl Aulanders dop. Hans pappa var anställd av Uppsala domkapitel som konsistoriepedell, en tjänst som visar på den starka kopplingen mellan kyrka och universitet.
När jag som präst tar på mig alban, den hellånga vita dräkt som präster bär vid gudstjänster och mässor, är den en påminnelse om den vita dopdräkten. När barn döps är klänningen för lång, som en symbol för att kristen tro är en tro att växa i. När barnen sedan konfirmeras är dräkten hellång. Den vita dräkten återkommer genom livet för kristna som ett tecken på gemenskap. I Bibelns sista bok finns den vita dräkten med i evighetshoppet och renhet inför Gud.
För kristna spränger dopdräkten gränserna i tid, rum och evighet.