Påsken är kyrkans största helg. Temat för den femte söndagen i påsktiden är "Att växa i tro". Predikan av Lisa Tegby, sång av Ingemar Grahn och Ingrid Hammarberg och musik av Maria Axell.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 9001223, Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3
Välkomna till gudstjänst i Backens kyrka. I dag är det den femte söndagen i påsktiden och temat är Att växa i tro.
Dagens gammaltestamentliga läsning är hämtad från Jesaja kapitel 57: 15-16
Vi får lyssna till, och sjunga med om vi vill i, psalm 253, vers 1-3 O giv oss, Herre, av den tro, psalm 647 Jag lyfter ögat mot himmelen och 198 vers 1-3 Likt vårdagssol i morgonglöd.
När min mamma var bebis blev min morfar sjuk. Svårt sjuk. Det var spanska sjukan. Mormor var övertygad om att hon skulle bli änka med sina två småbarn. Och tavlan som hon hade köpt i födelsedagspresent till morfar Albin som fyllde 33 när han var som sjukast, den gömde hon undan. För den föreställde den himmelska festen. Och nog ville min gudfruktiga mormor Helena att Albin skulle komma till himlen, men inte just då, absolut inte så snart.
Morfar överlevde till allas förvåning. Ingen annan i familjen blev sjuk. Och tavlan fick han några år senare.
Det här är min familjs berättelse om en pandemi. Men det var ju då, för hundra år sen. Det var i en annan värld.
Men nu är det vi som är där. Mitt i pandemins värld. Det är vi som oroar oss för oss själva och andra. Det är vi som måste sörja. Det är våra liv som har förändrats. Det är vi som gärna vill komma till himlen, men inte nu, inte på grund av coronan.
Vi visste, eller i alla fall visste läkarvetenskapen, att sånt här kunde hända. Men ändå... att det verkligen hände. Det är skrämmande och förvirrande. Så många vi är som längtar efter vänner och kalas, efter barn och barnbarn, eller bara efter ett enkelt fika vid köksbordet.
Varför blev det så här? Varför händer ett sånt här elände och andra eländen i världen? När det gäller coronan kan vi spekulera i vårdslös handel med vilda djur, slarv, vinstintressen och jag vet inte vad...Och det är spekulationer. När det gäller andra eländen ser vi ganska tydligt maktspel, penninghunger, rädsla. Och så ser vi mycket som händer och som vi bara inte förstår.
Det finns dom som antyder att det skulle vara Gud som skickat det här viruset som straff eller som fostran. En sån Gud känner inte jag. Gud är inte nån som sitter och kastar ut virus eller andra olyckor över sina älskade människor. Icke! Gud vill liv.
Gud i coronavirusets tid ser jag i sjukvårdspersonal och ambulansförare, i påhittiga körsångare som sjunger utanför äldreboenden, i arbetslösa som samlas och tillverkar plastförkläden och grannar som går en gång extra till affären för någon som inte kan gå dit själv nu. Guds kraft ser jag i godheten som lockas fram där den så innerligt väl behövs just nu.
Guds närvaro ser jag hos alla sjuka och ensamma, hos alla uttråkade och längtande, hos alla modlösa och tyngda. Men jag ser den också hos dem som mitt i detta plötsligt upptäcker tid att sortera och brodera, läsa och fundera, sänka axlarna och stanna upp, gymnastisera och promenera.
Gud vill ingen pandemi. Men tänk om Gud mitt i detta som vi människor på nåt sätt ställt till vill passa på att påminna oss om något. Få oss att fundera på vad som är viktigt och oviktigt. Få oss att sätta oss ner och be.
Det har nyss varit påsk. Det är vår. Från död och fasa till nytt oväntat liv. Från mörker och kyla till ljus och värme.
Det är uppkäftigt att säga det just nu, jag vet. Men jag säger det ändå. Livet är starkare än döden. Mitt i sorg och smärta kommer det så småningom att växa nytt liv. Att Jesus har uppstått från de döda gör inte livet okomplicerat. Men det ger hopp. Inget mörker varar för evigt.
I vår levande Guds namn.
Amen