(ur Spira nr 2 2020)
Jag vill inget hellre än att vara sann. Jag har en kom ihåg-lista, som jag läser innan jag ska uppträda:
- Närvaro
- Var sann
- Känn kroppen
- Se alla i rummet
- Vi är ett
- Tacksamhet
- Kärlek
- Lita på mig själv
- Andetaget
Det handlar inte så mycket om vad jag gör där på scenen, utan hur jag gör det. Vilket medvetandetillstånd jag befinner mig i. Listan gäller inte bara för spelningar, den gäller för livet. Det handlar om att vara nära. Här och nu. Är jag det, så är jag sann. När jag är sann, är jag i kärlek. Och jag vill inget hellre.
Än att älska. Än att se in i dina ögon och se att vi är samma.
Kvällen är ljum och doftar rosor. Jag går barfota ner till stranden. Himlen är vidsträckt, lika vidsträckt som jag är inuti. Solen håller på att gå ner. Det skulle kunna beskrivas som breathtaking, men det är tvärtom, breathgiving. Vidsträcktheten och den dallrande solnedgången ger mig ett djupt andetag. Jag låter den kalla sanden rinna genom mina fingrar och tänker på att om man multiplicerar alla världens sandkorn med tio så är det ändå långt färre sandkorn än det finns stjärnor. Var är alla de stjärnorna? Hur ryms de?
Min lista kan förkortas till: Andetaget. För i ett litet andetag ryms allt det stora. I ett litet andetag djupt ner i magen. Där är jag. Formlös, evig, sann.