(Ur Spira nr 1 2022)

När jag möter Anna Hjälm på ett kafé på Umeå universitet har hon precis avslutat en gästföreläsning. För drygt tio år sedan doktorerade hon i kulturgeografi, som handlar om relationer mellan människor och platser, och återvänder ibland till sin gamla institution för att undervisa.

– Det är jätteroligt! I dag har jag föreläst om den makt och det ansvar som samhällsplanerare och deras planeringsverktyg har när det gäller ett områdes utveckling.

Anna beskriver sig själv som en plugghäst och det låg nära till hands att börja forska. Men efter några år på universitetet började hon längta tillbaka till Svenska kyrkan, där hon arbetat tidigare. Under uppväxten i Yttre Åkulla nära Bygdeå hjälpte hon till på olika sätt i kyrkan och tillbringade så småningom ett år i Jerusalem genom utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan.

Några år senare återvände hon som ekumenisk följeslagare och fredsarbetare och placerades i Ramallah, nära Jerusalem. Och så, när hon efter universitetsåren sökte sig tillbaka till Svenska kyrkan, blev hon återigen placerad i samma område. Nu skulle hon arbeta på ett center i Jerusalem, som drivs av Kyrkornas världsråd, Mellanösterns kristna råd och Jerusalems kyrkor. Denna gång stannade Anna tre år i Jerusalem och beskriver staden som fantastisk och absolut utmattande på samma gång.

– Det är fantastiskt med en plats som så många människor från olika religioner bryr sig så mycket om! Vi har liksom en kärleksrelation med staden, fascineras och förtrollas. Samtidigt kan relationen bli ohälsosam, svår att lämna trots att man kanske borde.

Anna behövde själv höra från sin chef att hon måste vila från både staden och arbetet.

– Jerusalem kräver uppmärksamhet, hela tiden, eftersom det är så mycket som händer.

Väl tillbaka i Sverige fick Anna i uppdrag att resa runt bland församlingar för att prata om situationen för kristna i Mellanöstern. Kriget i Syrien pågick för fullt och det hade uppstått diskussioner om Svenska kyrkan hjälpte kristna syrier tillräckligt.

– Jag fick förmedla vad Mellanösterns kristna råd sagt – att de inte ville skiljas ut och ta emot hjälp för att de var kristna, utan ses som en del av samhällsväven. 
Kriget i Syrien var en orsak till den stora mängden flyktingar till Europa 2015, som också satte i gång ett engagerat hjälparbete i många trosbaserade organisationer. Ärkebiskop Antje Jackelén ville samla erfarenheter av möten och mottagande och Anna Hjälm fick frågan om att leda arbetet. Programmet  En värld av grannar ledde henne ut på en ny resa, nu runt om i Europa. Hon besökte en mängd länder tillsammans med sin kollega, presbyterianske prästen Dirk Ficca. De valde att gå så nära det konkreta arbetet det var möjligt och träffade inte ledarna i stora organisationer, utan mängder av engagerade människor som arbetade direkt med flyktingar – diakoner, präster, imamer och aktivister.

– Vi lyssnade på deras berättelser och arrangerade möten mellan dem utifrån olika teman. Tanken är att de ska lära sig av varandras erfarenheter och sedan sprida informationen och tillämpa den i sitt arbete.

I Ungern, där arbetet med flyktingar blivit kriminaliserat, träffade Anna många personer som gjorde starkt intryck. Som Gabriella, en katolsk nunna som gömde flyktingar.

– Utifrån sin tro ville hon göra allt för människor i utsatthet, oavsett vad politikerna tycker. Hon sa: ”Om kyrkan tystnar, vem ska då föra deras talan?”. Då skar det till i hjärtat, säger Anna, som tycker det är viktigt att berätta om flyktingarbetarna i Ungern.

– De är en påminnelse om att vi i Sverige måste stötta och visa att vi ser dem. Även om vi inte alltid kan hjälpa konkret, kan vi visa solidaritet och be för deras arbete.

Ett resultat av alla möten är skapandet av ett interreligiöst nätverk, med 50 personer från 20 länder. En av deltagarna är diakonen Åsa Norin från Vän i Umeå.
– Varje vecka träffas de digitalt i grupper om tio personer och lär av och stärker varandra. När projektet är slut i maj är tanken att nätverket ska leva vidare och stå på egna ben.

Efter projektet väntar ett nytt uppdrag. I augusti blir Anna direktor för Svenska teologiska institutet i Jerusalem, som arbetar med dialog med framför allt judar och kristna av olika traditioner, men även islam.

– Jag känner mig otroligt stolt och glad. Det är en viktig plats för Svenska kyrkan att befinna sig på och bidra till samtal.

Hon menar att religionsmöten och samarbete är det nya normala i dagens samhälle. Samtidigt förstår hon att det kan leda till osäkerhet och rädsla. Riskerar man att tappa bort sin egen tradition och tro? Själv lutar hon sig mot en tolkning hon fått höra av bibelberättelsen om Babels torn, när det sägs att människorna började prata olika språk.

– Språken berikar mänskligheten, eftersom de ger fler sätt att försöka beskriva det obeskrivbara. Jag glömmer inte mitt modersmål även om jag lär mig fler språk, men får fler möjligheter att uttrycka mig. På samma sätt ser jag mötet med andra religioner som något som berikar, ger nya ord och ny förståelse i mötet med det obeskrivbara.