Löpningen är motorn i livet

Det är åtta år sedan Thomas Lindström återupptäckte löpningen. Tidigare hade han sprungit i perioder, bland annat när Vindelälvsloppet var som störst, men tappade bort det i samband med en journalistutbildning. Nu i efterhand förstår han inte hur han kunde vara utan löpningen i tio år.

– När jag började igen kände jag ”här hör jag hemma”. Löpningen är som en motor för att orka allt annat i livet. Jag gör av med fysisk energi och får mental energi i massor.

Thomas tog upp löpningen igen under en ­period när han åt antidepressiv medicin, som han tyckte fungerade dåligt för honom. Löpningen fick honom att må bättre. Det hela tog ordentlig fart när han fick förfrågan om att vara mentor för en ung kille, som ville träna för Stockholm maraton. De satte igång att springa tillsammans och har inte slutat än.

– John tjatade på mig att vara med i loppet. Jag kände att det där var jag färdig med, men så fick jag en oväntad semesterlön och la ändå pengarna på anmälningen för 2012. Sedan dess har jag sprungit Stockholm ­maraton varje år.

Thomas säger lite självironiskt att hans sätt att leva skulle kunna sammanfattas i ”too much is never enough”. Följaktligen räcker maratonlopp inte riktigt till för ­honom längre och han har börjat med ultramaraton, det vill säga ännu längre lopp. Att springa riktigt långt är en mycket speciell upplevelse. Thomas beskriver den som både fysisk och andlig.

– Det är svårt att förklara, men jag hamnar nästan som i trans. Under loppet har jag en jämn rytm i kroppen, ofta 180 steg i minuten. Det blir som en schamans monotona trummande.

Hemligheten bakom att kunna springa långt är att springa ofta, menar Thomas. Det ger större effekt än att försöka springa längre eller fortare. Själv vill han springa varje dag, minst en gång.

– Redan efter ett par, tre dagar utan ­löpning känner jag att latmasken kommer krypande. Då känns det lite besvärligt igen. Så jag funderar inte utan ser det som att ­borsta tänderna, som en daglig rutin.

Som säsongsarbetare har Thomas mycket tid att springa på vintern, men mindre på sommaren. Ibland springer han från hemmet på Teg till jobbet på Backens kyrkogård och tar även en tur på lunchen. Sina första säsonger på kyrkogården gjorde han i slutet av 1980-talet, som nyutbildad och arbetslös fiolpedagog. Därefter följde några år med annat arbete, familjebildning och – journalistutbildning. Som färdig journalist fick han ta korta vikariat på olika platser i Västerbotten, men sedan han separerat från sin sambo och hade sina barn heltid varannan vecka var det inte längre möjligt. Så 15 år efter sina tidigare säsonger på – kyrkogården kom han tillbaka. Trots att bara cheferna var kvar tyckte han att han kände dem som arbetade där.

– Det var som att komma hem. Det var samma människor, men yngre och med andra namn. Det är så spännande och roliga människor som är säsongsarbetare, många musiker och konstnärer.

Men det är inte bara medarbetarna som får Thomas att trivas på kyrkogården, utan ­också möjligheten att vistas utomhus. I grunden handlar det om parkarbete, med beskärning och plantering, gräsklippning och ogräsrensning.

– Sedan barnen blev större har jag slutat ta sommarsemester. Eftersom jag får vara ute i en vacker miljö hela sommaren känner jag inget behov av det.

Trots att Thomas fyllt 65 har han just påbörjat sin nittonde säsong på kyrkogården. ”Varför inte?” är hans svar på frågan varför han valt att fortsätta arbeta. Han tycker att pensionsåldern är godtyckligt vald.

– Vissa är utslitna redan när de är 60, medan andra kan fortsätta arbeta efter 65. Och eftersom jag haft ett brokigt yrkesliv och flera utbildningar har jag dålig pension. Så länge jag kan fortsätta arbeta är det bra.

Säsongsarbetet på kyrkogården pågår fram till oktober. Några år har Thomas fått arbetet förlängt till jul eller ända till nästa sommarsäsong, men oftast har han varit ­arbetslös på vintern. Förutom att springa och spela fiol ägnar han mycket tid åt att skriva. Ett par noveller har han fått publicerade i Västerbottens-kuriren och han har spelat in Tankar för dagen för Sveriges radio P1. Där har han bland annat berättat om glädjen genom löpning, tjurskalligheten han ärvt från sin morfar och nu senast om sitt beslut om ett alkoholfritt år. Han konstaterar att hans nästan 50-åriga förhållande med alkoholen ibland präglats av hans livsdevis ”too much is never enough” och nu vill han ta en paus. Halvvägs in i prövoåret är han nöjd med sitt beslut.

– Det är befriande att slippa fundera på om jag ska dricka eller inte, och hittills har jag inte känt något behov. Det blir också många fler träningsmil när jag kan ta mig ut på helgmorgnarna.

Planerna för hösten präglas av löpning. Förutom Stockholm maraton och ett ultramaratonlopp i Obbola ser han fram emot terräng-SM, som anordnas i Umeå i oktober.

– Nu när jag är yngst i min veteranklass har jag största chansen hittills till medalj!

Text Helena Andersson Holmqvist