Nakna kroppar klamrar sig fast vid varandra, vid trädgrenar och klippor, som ännu inte nåtts av vattenmassorna. En ångestfylld kamp för överlevnad. Ögonblicket innan världen går under.
Det här är berättelsen om syndafloden genom en illustration ur Gustave Dorés familjebibel. Skildringen skrämmer. Den ligger så nära verkligheten. Överfulla flyktingbåtar som sjunker i Medelhavet. Kaosvatten som tar hus, byar och människors liv. Det är ingen skräckfilm. Det händer nu. Det finns även ett annat obehag i berättelsen – tolkningen att det är Gud själv som utplånar sin skapelse.
Jag slår upp Barnens bibel och ser en glad Noa med familj och djur ombord på arken. Tänk att Gud räddade dem. Tänk att Gud gav oss regnbågen som ett löfte att aldrig mer låta detta ske. Det är hoppfullt och tryggt.
Att läsa Bibeln är hela tiden att tolka, ta ansvar och välja perspektiv. Ibland behöver vi göra förenklingar. Måla med ljusa färger och låta regnbågen ge hopp utan att problematisera. Samtidigt kan vi inte blunda för det som skaver eller skrämmer. Som kan få oss att undra, vem är Gud? Hur har vi människor valt att förstå tillvaron genom trons blick?
Kampen mellan gott och ont är en lockande dramaturgi. Vi håller på de goda, önskar att de ska klara sig. I skräckfilmsgenren vet vi att de sällan gör det. Ändå hoppas vi att det onda ska besegras och gå under, likt Sauron när Frodo kastar ringen i eldslågorna. Den dramaturgin utmanas i den kristna tron. Vi kan inte dela upp människor i onda och goda. Det finns inte ett vinnande lag. Gud sänder inga syndafloder som straff. Jag vill tro att det enda Gud vill är liv. Varje människas liv. Den berättelse som ger den kristna tron sin mening är att Gud själv föds som ett barn, rakt in i en vacker, brusten och ibland skrämmande tillvaro.
Gud står inte utanför och styr, utan ställer sig på varje människas sida. Det är regnbågslöftet. Gud kliver rakt in, älskar och kämpar med oss i kaosvattnet. Och fortsätter att måla hoppets tecken över vår värld.
