Krönika: I Guds tystnad får jag vara

Krönika av Lena Fagéus, kyrkoherde i Umeå.

Om inte tystnaden fanns i musiken skulle vi inte uppfatta musik. Utan pauser, andning i musiken skulle vi uppfatta det som buller. Tystnaden behövs i livet såväl som i musiken. Pauserna i dagen där min tanke hinner ikapp. Tystnaden i samtalet där vi hinner tänka efter medan vi talar. Dagar av tystnad där vi låter Gud komma till tals, eller där vi själva hör vad som pågår inom oss. Det kan bli som en upptäcktsresa – ibland är jag inte ens medveten om hur jag mår förrän jag stänger av TV och radio, lägger ifrån mig böckerna och bara tomglor. Ja, även stressforskare uppmuntrar till att tomglo över en sjö eller in i en brasa och låta tanken bli stilla. Det är ett sätt att motverka stress, men det är också ett sätt att komma till sig själv.

Lena Fagéus.

Men det finns förstås också tystnader som förtär. När samtalen med den som finns nära i rummet bara påminner om den oerhörda distans som finns mellan oss. Eller när orden inte når fram och efter att ha försökt ett längre tag breder tystnaden ut sig som en stor ensamhet och övergivenhet.

I psalm 522 sjunger vi: ”I Guds tystnad får jag vara, ordlös stilla utan krav.” Det är ytterligare en tystnad som beskrivs – den i Guds närhet. Jag kanske inte får svaren jag längtar efter, eller förstår varför livet blev som det blivit. Men jag kan vila i tystnaden som är större än frågorna.