Hur kommer det sig att det är spännande med monster? Jag frågade en vän som är barnpsykolog efter att ha umgåtts intensivt med barnbarnen. De ville vara monster som skrämde mig, eller ännu bättre; jag skulle vara monster som skrämde dem. Hon svarade ungefär så här: Barnen behöver trygghet och en vuxen som de kan knyta an till och lita på. Men de behöver också förstå att det finns sådant som är farligt. I monsterlekarna övar barnet sig på att hantera rädsla och sårbarhet. Det kittlar lite i leken, men det är på djupt allvar.
Varje dag får vi berättelser från världens alla hörn om det ena hemskare än det andra. Det är lätt att känna sig uppgiven, rädd, ångestfylld. När barnen leker monsterlekar finns det alltid en famn att gömma sig i. Det finns en trygg vuxen som säger: Även om monstren kommer så är jag alltid intill dig och skyddar dig. Du behöver inte vara rädd.
Men hur är det för oss vuxna – hur ska vi hitta trygghet? Hur ska vi kunna lugna ner oss när rädslan rister i oss? Det finns förstås inga enkla svar. Vi vuxna behöver också andra människor som hjälper oss att bli trygga. Men vi sträcker oss också mot det som är större, det som är bortom det vi ser och vet. Ett av de mest frekventa uttrycken i Bibeln är Gud som säger till människan; Var inte rädd, jag är med dig. Vi behöver våga tro att det är sant och ständigt påminna oss om den verkligheten.
