(Ur Spira nr 2 2020)
Första dagen efter jullovet 1985 åkte pappa Nisse till jobbet som vanligt. Senare samma dag avbröts Davids gympalektion av att mamma Anita ville prata med honom. ”Vad har jag nu gjort?” tänkte tolvårige David.
– Det fanns inte en tanke på att pappa skulle ha dött. Han var pigg och vältränad, men fick troligtvis en hjärtattack, 52 år gammal.
Livet förändrades för familjen. David fick växa upp lite fortare och ta mer ansvar hemma. En kväll, efter att storasystern flyttat för att studera, hade David svårt att somna. Han kände oro, sorg och saknad. Tankarna ville inte sluta snurra.
– Plötsligt känner jag en närvaro av någon i rummet. Först trodde jag att det var mamma som kom in med ren tvätt.
David sätter sig upp och ser någon vid fotsidan av sängen. Det är en lång, människolik gestalt utan ansiktsdrag, som utstrålar lugn och trygghet. Som om den vill förmedla: ”Sov du. Det är lugnt, jag är här.”
– Jag lade mig ner och somnade som en stock, minns David.
På morgonen bekräftade mamman: ”Du har fått se din skydds-
ängel”. Tanken på skyddsänglar är inget konstigt i Davids familj, som alltid varit öppen för att det finns mer än vad vi människor kan se.
För David blev mötet med skyddsängeln ett gudsbevis, som bar under mobbningen i högstadiet när alla killar spelade hockey, utom David som spelade cello och sjöng i kör.
Även som vuxen är tanken på skyddsänglar lugnande. David beskriver sig som en ganska orolig person och som pappa till fyra barn har han konstaterat att skyddsänglarna har fullt upp.
– Jag har en barnslig tro på att någon håller koll, säger han och ler.
Text: Ulrika Ljungblahd