(Ur Spira nr 2 2020)
På Axlagården får patienter vård i livets slutskede. Caroline Hellström och hennes kollegor vill erbjuda lindring till den sjuke gästen, stöd till de anhöriga och trygghet till alla i en ny och okänd miljö.
– Vi försöker snabbt bilda oss en uppfattning om vad varje familj behöver. Det finns ju ingen bot, men vi lindrar besvärande symtom och tar över ansvaret så familjen får vara bara anhöriga, berättar hon.
Flera gånger har Caroline och hennes kollegor blivit kallade för änglar, under vårdtiden eller efteråt. Hon funderar på om det kan ha att göra med att de inte har någon tidigare relation med familjen. De dyker upp i en svår livssituation, är närvarande och lindrar, och försvinner sedan ur familjens liv.
– Vi är så måna om att allt ska bli bra, och att få höra det känns som en bekräftelse och en förmån. Samtidigt är det inte därför vi gör det och jag har full respekt för när vi inte uppfattas så. Människorna vi möter är i en svår situation och har rätt att känna det de känner.
Caroline Hellström tror inte att det är någon särskild handling eller särskilda ord som behövs för att vara en ängel för en annan människa.
– Man vill gärna säga rätt saker, hjälpa och lösa situationen, men det är inte viktigast. Det handlar om att våga stanna kvar och att lyssna i en svår situation, säger Caroline Hellström.
Text: Helena Andersson Holmqvist