Att hantera rädslan

prästen:

”Försvinner mitt jag?”

Inför den egna döden kan skräcken vara stor. Kommer jag att lida? Försvinner mitt ”jag”? Sjukhuspräst Gustav Ericsson tror att det finns sätt att lindra rädslan.

I sitt arbete på Norrland universitetssjukhus har Gustav Ericsson ibland mött rädsla hos svårt sjuka och döende människor.

– Det viktiga för mig då är att inte fly från situationen, till exempel genom att vara för snabb med att försöka trösta. Ofta handlar det om att sitta där och ”andas med”.

Gustav formulerar sig försiktigt kring dödsskräck, noga att inte låta förmäten när han talar om erfarenheter han själv inte har. När han ändå försöker sammanfatta begreppet tror han att det i grund och botten handlar om rädsla inför att lida och skräcken att skiljas från det man älskar – de nära relationerna och det egna livet och jaget.

– Jag tror att det finns en del rädsla och ångest inför döden som är svår att komma ifrån, men också att det spelar en roll vad jag bär med mig in i situationen.

Gustav upplever att dödsskräcken kan handla om svårigheten för det egna jaget att släppa taget. Trots rädsla att förlora kontrollen tror han det går att öva sig i överlåtelse. Samtidigt vill han betona att människans ego också är sunt och livsviktigt. Självbevarelsedriften kan vara den tråd som håller en person vid liv.

– Båda vingarna behövs, att hålla fast vid sitt jag och att kunna släppa det.

En övning han rekommenderar är att skapa utrymme i livet för tystnad för att utforska sitt jag innan det är skarpt läge. Gustav tror också att gemenskap med människor och djur och att vara nära naturen kan hjälpa.

– Då får jag hjälp att inse att det finns något som är större än jag, men också att jag redan är en del av det.

Grunden för att kunna släppa taget är tillit. En gudstro kan öka tilliten och minska dödsskräcken, men då spelar gudsbilden roll, och den påverkas bland annat av bönen.

– Om jag skulle be Gud att komma och vara nära öppnar jag upp för tanken att Gud är någon annanstans och kanske inte kommer. Själv tycker jag om tackböner som uppmärksammar hur det redan är: ”Tack Gud för att du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.”

Text Helena Andersson Holmqvist

Polisen:

”Vi tar ett djupt andetag och knackar på”

– Får vi komma in? Vi har något tråkigt att berätta.
När polisen Johan Eklund knackar på för att lämna skräckbeskedet att någon dött vill han vara tydlig och följsam. Utan att använda för många ord. 

Om polisen står utanför dörren med allvarliga miner för att berätta att någon närstående har dött kan första reaktionen variera. Föräldrar till barn som missbrukar har ofta fasat för den här dagen. Andra hinner skämta om ”vad har vi nu gjort?”.

Johan Eklund är gruppchef för ingripandeverksamheten, alltså utryckningspoliser som åker på 112-larm. Det är ofta hans medarbetare som lämnar dödsbud.

Eftersom anhöriga inte ska få besked via till exempel foton på bostaden i tidningen eller från någon granne är tiden en viktig faktor.

– Vi vill helst åka hem till dem, sitta ner och kunna svara på frågor, säger Johan. Vi vill inte att anhöriga i akut sorg ger sig ut och kör bil.

Ofta när Johan ska ge någon det värsta beskedet har han också varit med och hittat den döda. Annars tar han reda på dödsorsak och hur personen är identifierad. Sedan gör han en slagning på anhöriga. Finns det barn? Kan man förvänta sig att de är hemma? I bilen på väg bestämmer han och kollegan vem som ska göra vad.

När poliserna väl är framme vid dörren brukar Johan stänga av polisradion och fråga ”Är vi redo?”

– Sedan tar vi ett djupt andetag och knackar på.

Efter att poliserna sett till att de pratar med rätt person vill de ge möjlighet till en kort mental förberedelse på det dramatiska som kommer. Så de där två sekundernas paus mellan ”Vi har något tråkigt att berätta” och ”Det gäller din pappa. Han är död” är viktiga.

Första responsen är nästan alltid att den anhöriga tar ett steg bakåt.

– Som om de får ett slag i ansiktet, berättar Johan. De blir tysta eller börjar skrika. Sedan kommer frågorna.

Fast Johan har lämnat ett 50-tal dödsbud, kan han inte veta vad som väntar. Till poliser som är ovana brukar han ge rådet att vara tydlig och följsam. Tydligheten handlar om att vara noga med namnen och exempelvis säga ”död” inte ”gått bort”. Följsamheten handlar om att vara observant på vad de anhöriga behöver.

– Vi har en enda chans att utföra uppgiften perfekt, men vi har ingen aning om vad som är rätt, konstaterar Johan.

Efter omkring en timme brukar poliserna lämna hemmet. Eftersom Johan kontaktar Kyrkans stödgrupp vid så många tillfällen som möjligt stannar ofta någon från stödgruppen kvar ett par timmar till.

– Har man arbetat med stödgruppen använder man den gärna igen, säger Johan. För mig som polis är det en otrolig avlastning.

När Johan och kollegan återvänt till polisstationen tar de ofta en fika och pratar om vad som hänt innan de åker på nästa jobb.

– Vi hjälps åt att ta hand om varann. Det är inget ”knyta näven i fickan”, utan jobbiga saker får kännas, säger Johan.

Kvar i hemmet finns anhöriga, kanske tillsammans med någon från Kyrkans stödgrupp som hjälper till att få ordning i kaoset. Mikael Åström, som är operativt ansvarig för stödgruppen i Umeå, berättar att det handlar om att ringa andra närstående, kontakta arbetsgivare och fixa mat.

– Att skapa trygghet när hela världsbilden gungar, säger Mikael Åström.

Text Ulrika Ljungblahd