Det har varit varmt, oerhört varmt och bränderna har varit mycket farliga, samhället har inte riktigt hunnit med och Sverige har uppenbarligen inte de resurser som krävs för att klara bränder av den mängden och storleken, vi måste ha hjälp utifrån.
Oavsett orsakerna till värmeböljan, jetströmmen kring nordpolen som låste värmen över oss och tvingade regnet till Island, så kvarstår det faktum att vi inte har tillräckligt med helikoptrar och flygplan som kan släcka och jag tror inte att vi kommer att få det heller, när allt glöms bort och utredningarna är klara, kommer vi fortfarande att få låna materiel och personal från andra länder när det händer något.
Vi kommer nog inte heller att reparera vatten- och avloppssystemen som tydligen läcker bort något mer än en tredjedel av allt vatten vi skickar ut i systemen över hela landet. Enligt grannkommunen österut kommer det att behövas miljardinvesteringar för att bygga nya vattenledningsrör och system i kommunen, de gamla är över 60 år gamla.
Jag längtar till hösten, inte för att undvika problemen och värmen, utan för att det blir en normalisering. Normala temperaturer, normal natur och normala besvär i våra liv.
Jan From - Präst
Jag längtar till hösten, inte för att undvika problemen och värmen, utan för att det blir en normalisering. Normala temperaturer, normal natur och normala besvär i våra liv.
Det känns tråkigt att erkänna det och lite synd är det att vi inte är kapabla till varken mer njutning i nuet och mer framförhållning inför framtiden. Drar man den här samhällsbilden till sig själv och mitt eget förhållningssätt, så är parallellerna tydliga. Ja, jag har försäkringar på huset, bilen och mig själv – nej, jag har inte en terränggående bil som klarar att köra när vägarna är dåliga, jag har bara tre brandsläckare och jag borde kolla datumen på dom. Ja, avrinningen från hängrännorna borde kollas och det finns underhåll att göra.
Ja, jag är beredd att betala mer för kött, grönsaker och andra livsmedel eftersom bönderna har haft det svårt i år, men jag har inte hamstrat på mig i förväg. Ja, jag kommer att se över dom saker jag kan av katastrofberedskap i hem och hushåll. Men sedan kommer jag nog att stilla mig och försöka normalisera tillvaron.
Man kan undra ibland hur vi människor i stort och smått kan anpassa oss till nästan vad som helst, från min egen horisont sker mycket små förändringar, det brann visserligen några kilometer bort, men den branden släcktes snabbt. För de drabbade av våra skogsbränder i Sverige, tar det längre tid, för de på öarna i Grekland ännu längre tid. Men anpassningen sker hos alla, vi kan inte överleva annars, tror jag, i ständig rädsla och beredskap.
Varifrån får vi denna kraft och denna drift att alltid uppnå balans, ”tiden läker alla sår” sägs det och så är det, även om tiden kan vara lång ibland. Till och med stora påfrestningar som krig och flykt från detta ger minnen och ångest, men till slut ändå en balans.
Min tro är att det är skapelsegivet, genetiskt och djupt mänskligt, livet innebär ständigt en anpassning till omgivningen, ibland i form av kamp mot det som hotar, ibland flykt från det övermäktiga. Men det måste finnas en balans punkt. Det har forskats om religionens inverkan på människor, det finns hälsoaspekter, traditioner och många andra impulser som skapar en balans för många. Men jag tror att det är hopp och tillförsikt som skapar balansen och styrkan. Tror man innerst inne att saker och ting kan bli bättre har man tillförsikten, hoppet är det som driver oss att ordna så att balansen uppnås.