Det är märkligt med sommarens intåg i våra liv, vi blir överraskade varje gång. Tjugosju grader på termometern idag och plötsligt sitter man och klagar på att det är varmt, när man frös bara för någon månad sedan.
Det finns något i oss alla som inte riktigt kan acceptera att leva i nuet, utan småklagar lite över det man precis upplever. Min svägerska är dock helt inne i sina upplevelser av årstider och naturens skiftningar, när jag muttrar över kyla, regn och värme, så brukar jag tänka på henne och bli botad från min inre förnekelse av verkligheten. Det gäller att njuta när man kan av det som bjuds av tillfällen och lägen är hennes motto.
För många år sedan hade jag en märklig upplevelse, det var innan jag fick kallelsen till att vara präst, så jag var inte troende, utan agnostisk, jag trodde att det fanns något större än jag själv, men kom inte då fram till att det kunde vara Gud. Men den här eftermiddagen stod jag på Kvarngatan i Österby och såg upp mot backen, där industrins gula hus filtrerades genom alléns grenar och löv.
Plötsligt satte jag mig ner på gräsmattan och bara kände hur värmen, solens fantastiska strålar, genomsyrade mig, gräset omfamnade mig och himlen var så enormt blå att det värkte i ögonen. Det var dallrande varmt i luften och en svag vind bekräftade att jag levde. Jag var förenad med naturen och kände hur den totala logiken omfamnade mig och skapade en självklarhet i mitt varande.
Jag vet inte hur länge stunden varade, men den tog slut så småningom. Allt blev normalt och såg ut som det alltid gjort. Efteråt har jag insett att det var en brytpunkt i mitt liv, jag skulle vidare i livet, flytta in till Uppsala, det här var den sista sommaren då allting skulle vara som vanligt.
Vi kan inte räkna med att varje dag ska vara en brytpunkt, tänka stora tankar och komma på alldeles nya förhållningssätt hela tiden. Kanske är det så att dom sakerna måste mogna och följa på en rad av vardagliga upplevelser och till och med tråkiga saker.
Som barn var varje sommar ett enda jättelångt sommarlov, det var nästan alltid solsken, kyliga bad vid Simbadet, man cyklade överallt och även små äventyr med kojbyggande, utflykter med mormor och morfar, cykelturer med farbror Oskar var oändligt fantastiska och tiden verkade ha slutat ticka. På vintrarna var det alltid snö och lekar, skidor och snöbollskrig, våren och hösten var en del av det hela men egentligen transportsträckor till den totala värmen eller kylan. Man var så totalt fri att det är svårt att föreställa sig idag.
Allt det skulle upphöra och livet skulle bli annorlunda, jag hade inte tänkt på det så mycket, men visste att förändringen skulle drabba mitt liv. Men att den här stunden i gröngräset skulle inträffa, hade jag ingen aning om. Minnet av den fyller mig med en oerhörd saknad och faktiskt sorg. Det går aldrig att få tillbaka de människor som fanns då och även om jag sätter mig vid Kvarngatan idag, så är jag inte heller samma person som jag en gång var.
Men när jag nu sätter mig i min varma bil och trycker på luftkonditioneringen, suckar över värmen och döljer mina ögon bakom solbrillorna, så ska jag försöka tänka på min svägerskas ord och uppleva det som händer just nu, det är en underbar dag i Tierp, den existerar just nu idag, fjortonde maj och kan bara upplevas precis i detta nu och kommer aldrig tillbaka.
Vi kan inte räkna med att varje dag ska vara en brytpunkt, tänka stora tankar och komma på alldeles nya förhållningssätt hela tiden. Kanske är det så att dom sakerna måste mogna och följa på en rad av vardagliga upplevelser och till och med tråkiga saker. Mitt i livet är ingen exakt balanspunkt, det är en summering av det mest vardagliga som plötsligt blir tydligt.
Den upplevelsen jag hade är svår att sätta ord på även för mig själv, men min favoritpsalm av sommarpsalmer 201, ger en aning av min känsla:
En vänlig grönskas rika dräkt har smycket dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar, och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden förkunna sommartiden.
Sin lycka och sin sommarro de yra fåglar prisa: ur skogens snår, ur stilla bo framklingar deras visa. En hymn går opp av fröjd och hopp från deras glad kväden, från blommorna och träden.
Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt; min vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han, huld och vis, mig sist ska omplantera, där intet vissnar mera.