Vi är ute och vandrar i Jerusalem, jag och hustrun, en buss har kört oss till Oljeberget eller Olivberget, där guiden berättar om de två kyrkor som är byggda på platsen där Jesus fördes upp till himlen. Det har tydligen funnits ännu ett kapell, men i ett av kapellen så finns hans fotspår i klippan, under en glasskiva med belysning.
Man får inte röra stenen, då skulle hundratusentals beröringar snart nöta ner fotspåren till ingenting. Jag står och ser på fotspåren och fylls sakta av en känsla av ”tänk om det var så”. Som kristen läser jag texten om Jesus himmelsfärd och firar Gökotta – den tidiga gudstjänsten på torsdagen i maj, men att riktigt förstå vad som hände, framför allt bland lärjungarna och de andra som såg på, är aningen svårt idag.
Jesus hade ju avrättats på korset, tagits ner och lagts i en grav. Påskdagen, som vi kallar den, börjar med att han inte finns kvar i graven, dit kvinnorna kommer för att göra fint. Sedan visar han sig för lärjungarna och andra. Att det är verkligen är han, förstår de efter ett tag och börjar hoppas på framtiden igen.
Men det går ju inte att göra om allt igen, gå runt som en vanlig människa, kanske gripas en gång till, dödas och uppstå igen, det åstadkommer ingenting, något större hade faktiskt hänt och då kan bara en ny nivå duga. Jesus jobb var utfört, det var lärjungarna som måste ta vid och vara stötestenar och jordens salt, predika och resa ut med budskapet, vilket dom gjorde.
Himlen blev det ouppnåeliga, precis som Gud själv. Himlen utlovade också en ny tillvaro, efter döden, en plats där man kunde möta Gud och alla de som gått före.
Jesus, som nu är övermänsklig, måste försvinna, riktningen är uppåt och ingen kan flyga, utom fåglarna, men han måste till himlen där Gud finns. Himlen är, nu som då, blå med mer eller mindre moln på, men idag vet vi väldigt mycket om himlen och rymden, på Jesu tid var det något man ville utforska, men inte kunde, annat än att se upp till och registrera det man kunde.
Himlen blev det ouppnåeliga, precis som Gud själv. Himlen utlovade också en ny tillvaro, efter döden, en plats där man kunde möta Gud och alla de som gått före. I alla religioner finns en dröm om paradiset och på något sätt så ser man uppåt, till något högre när man försöker beskriva var paradiset finns.
Det grekiska ordet Pentecost, som ordet Pingst kommer ifrån, har att göra med att Jesus är hos lärjungarna i 40 dagar, fram till Kristi Himmelsfärds dag, sedan lägger vi på 10 dagar till, så har vi 50 dagar efter Påskdagen. Pentecost betyder 50, helt enkelt. Firandet sammanfaller med det judiska firandet av Shavuot, då Moses fick stentavlorna på Sinai berg, med tio Guds bud.
Det är här vi skiljer oss från det judiska firandet, vi har också tio Guds bud, men dom räcker inte, vi måste kunna älska också, inte bara lyda regler, det är därför Guds Ande, helig ande kommer till lärjungarna, kraften att göra människor friska på in- och utsidan.
Men för att återgå till flygandet, hur gick det till, vi har gravitationen som binder oss till jorden, vi har inga vingar och vi är för tunga för att flyga själv. Det är omöjligt, säger vetenskapen, det är en av naturlagarna. Men ändå står jag framför fotspåren i klippan på Oljeberget och ryser till, tänk om det ändå var möjligt - för Jesus – att flyga. Det var väl ingen match för en som besegrat döden och fått kroppen i gott skick igen, kan man tänka.
Jag tror att man måste kunna tänka sig det fantastiska om man ska kunna tro, att se längre än horisonten och våra egna begränsningar. Varje dag utmanas barn- och vuxna över sin förmåga över hela världen, alltifrån studier, idrott och arbete, men också i form av överlevnad, kamp och seger.