Innan nuvarande den svenska almanackan kom till, så användes helgonkalendern där helgonen som de flesta döptes efter och som bönderna använde för att så och skörda i rätt tid.
Dopet gör ju att barnet skrivs in i livets bok och namnges efter ett passande helgon i gammal tradition, kyrkan ville uppmana till fest då namnsdagen inföll, så att dom hedniska kalasen vid födelsedagen kunde slussas ut, man var ju syndig tills dopet renade barnet i det gamla synsättet.
Men födelsedagarna kvarstod som det viktigaste firandet ändå och våra nyare almanackor försöker istället få med så många namn som är i bruk som möjligt istället. Detta även om de flesta namn i vårt land fortfarande har en helgonbakgrund – Jan, som jag heter, kommer från Johan och det i sin tur från Johannes, både Johannes Döparen och Johannes aposteln och evangelisten.
Vi har dock alltid firat de döda under hösten, kommit ihåg dem och inneslutit dem i våra tankar. Det var egentligen ett av skälen till att kyrkan ville fira alla helgons dag så starkt, för att ta bort det hedniska sättet att fira sina döda, höstblotet. Allhelgona har varit en dag och en helg då man tänder ljus på gravarna sedan slutet på 1800-talet, kanske tänker man mindre på helgonen än vad man borde, den folkliga traditionen har på så sätt vunnit.
Jag har funderat varför många hellre väljer det mystiska och odefinierade i Halloween, än hågkomsten av våra döda som gått bort.
Helgonen har lite försvunnit i den lutherska kyrkan, men hade funktionen att man kunde be till de skyddshelgon som stod för olika yrken och sysslor i våra vanliga liv. Det finns listor på nätet, men låt mig nämna några ändå: Agata – sjuksköterskor, Amandus – bartendrar, bryggare och vinodlare, Antonios Eremiten, svinaherdar och motorister (bilförare etc.) och många fler.
Halloween eller Samhain är en keltisk sed, kanske influerad av vikingarnas höstblot och den firas 31 oktober, alltså inte på allhelgona, inte ens på 1 november som är den ursprungliga allhelgonadagen. Tanken är att de döda går igen, även onda väsen kan ta sig in till vår värld, själva ordet halloween kommer av All [Hallows eve]-ning. Firandet har skiftat mellan att vara våldsamma fylleslag och gulliga barn som går runt i hus och gårdar.
Vi har väl tagit över den snälla versionen av Halloween utan blodsoffer, farliga upplopp och fester. Men det finns ändå en sammanblandning av traditionerna, där det stilla firandet av våra nära och kära med ljus på gravarna och det mer skämtsamma skärandet av pumpor till hemska masker med ljus och utklädda barn och vuxna, existerar samtidigt.
Jag har funderat varför många hellre väljer det mystiska och odefinierade i Halloween, än hågkomsten av våra döda som gått bort. Allhelgona är ju en fin sed, där man minns och sörjer. Kanske är det lättare att gå in i fantasin och spela någon eller något annat, än att se sig själv som en del av livscykeln. Det går inte att neka till att det andra är roligt och vi firade själva Halloween med barnen, men var noga med att göra det den 31 oktober. Jag hoppas och tror att vi kan sära på traditionerna i framtiden, för bägge har sitt värde. Min sorg över nära och kära behöver sin tid och ljusen på familjegraven är ett fint sätt att komma nära mitt eget liv.
När pumporna lyser och de utklädda barnen kommer med sina korgar och vuxna samlas till fest är också en sed där risken med det mystiska blir tydligare och festen är en sorts livsbejakelse. Barnen har en framskjuten plats och även om spöken och andar är grunden för festen, så är samvaron det som står i centrum.
Så jag får önska två saker till er alla – Ha en skön Allhelgona med familj och vänner OCH till er som firar Halloween, Happy Halloween.