Vägen mot krubban

Vinterns församlingsblad är här och vi är på väg mot julen. Mörkret motas med ljus och helgernas olika firanden! Jag hör till dem som alltid längtar efter att det ska bli jul. Jag, som så många andra, har svårt för mörkret och tänder gärna levande ljus under advent och jul. Jag är inte mörkrädd men jag tycker det är jobbigt att vakna i mörker och jag har svårt att förlika mig med att det blir mörkt långt innan det är dags att gå och lägga sig. När barnen var små blev jag en gång uppläxad på väg hem från förskolan. ̶ Pappa, du hämtar oss alldeles för sent, hördes det från baksätet. Du ska komma på dagen och inte på kvällen när det har blivit mörkt! Klockan var strax efter fyra och jag fick förklara ett och annat om solens och jordens gång och om årets ljusa och mörka tider.

På senare tid har jag också känt av ett annat slags mörker som har med tillståndet i världen att göra. ”Samhällsdepression” var det en bekant som kallade det. Syrienkriget har pågått längre än Andra världskriget. Ryssland och regimen bombar sönder allt hopp om medmänsklighet känns det som. Går krig alls att vinna? Den strida strömmen av lögner och dumheter som kan yttras i det offentliga av en presidentkandidat i USA är tyvärr inget isolerat fenomen i vår tid. Ryssland jobbar systematiskt med att påverka samhälls- och debattklimatet i vårt eget land genom att plantera lögner och överdrifter i olika nätforum såväl som i maktens korridorer. När människor slutar tro att det alls kan finnas en sanning är hela samhället i gungning. I Turkiet fortsätter massarresteringarna och undantagstillstånd råder efter sommarens kuppförsök. Också i östra Europa försöker män med makt att kringskära yttrandefrihet och samhällelig öppenhet. Populism i form av enkla svar på komplexa samhällsförändringar har blivit vardagsmat i politiska sammanhang på alla nivåer.. Jag tänker att det vi förstod efter förintelsen, efter murens fall, efter 1900-talets varma och kalla krig inte får bli till förslösade lärdomar.

Barnet i krubban är den radikala motsatsen till allt detta som gör mig nedstämd. Guds sätt att nå till våra hjärtan är inte en stark man som kan hota utan ett litet barn som kan bäras vid vårt hjärta och som just därför har all makt i världen att förändra oss och våra sinnen. För mig är detta inte romantik utan en absolut nödvändighet i vår tid. Ödmjukhet inför livets sårbarhet, inför barnets rätt att få finnas till, i all sin utsatthet, sådan ödmjukhet kan visa vägen. När vi berättar om Jesu födelse, hans liv, död och uppståndelse berättar vi om hur mänsklig svaghet inte leder till alltings undergång utan till nytt liv. Det finns ett hopp därför att Guds vishet är större än vår rädsla och vilsenhet. De vise männen slutade plötsligt att följa stjärnan. Det var då de hamnade hos Herodes, barnamördaren. De insåg sitt misstag och började om, letade på nytt, fann ett barn och överämnade sig själva och sina gåvor där i stallet. När vi nu tänder julens ljus, låt oss då också stanna upp och begrunda att barn alltjämt föds där mörker nu råder. En välsignad jul önskar jag er alla!                                                            

Patrik Neuhaus, präst i Strövelstorps församling.