Hösten har med åren blivit en av mina absoluta favoritårstider, då bladen ute i skog och mark skiftar färg som var den av guld. ”Hösten,” skriver författaren Albert Camus, ”är en andra vår då varje löv är en blomma.”
Även våra kalendrars vita blad skiftar färg, då de fylls med aktiviteter och händelser när en ny termin tar form framför oss – en termin med löfte om att de morgondagar vi alla får uppleva av nåd, bjuder på – inte bara ”samma gamla vanliga,” utan – något nytt och spännande.
Som kristen är det en förmån att få tolka och leva i årstidernas- och kyrkoårets rytm i ljuset av tron på att Gud – Fader, Son och Ande – innesluter och håller ihop hela skapelsen med sin kärlek. Detta är den kristna trons grundfundament, och orsaken till att något i tillvaron ens finns till överhuvudtaget. Vi finns till för att Gud ville det.
Gud ville ett liv i en tillvaro med växlingar där olikheterna tillsammans speglar helheten av heligheten som är själva källan till allting – Gud själv. Hur ofta låter du den tanken drabba dig? Att Gud ville just dig?
I sin kända dikt som kommit att övertas och anammas inom kyrkans liturgi som överlåtelsebön, skriver diktaren Margareta Melin ”Du som ville mitt liv, och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du, och omsluter med ömhet.”
Gud vet allt. Gud vet precis vad du och jag gör (eller inte gör när vi borde göra det); Gud vet vad du och jag tänker (eller inte tänker när vi borde göra det); Gud vet vad du och jag säger (eller inte säger när vi borde göra det).
Är det en spännande eller skrämmande tanke? Får den dig att tänka över ditt liv och ta dig själv och ditt ändliga liv på allvar? Det borde det göra, för i Guds ögon är det ändliga människolivet oändligt mycket värt i relation till den som är livets källa – Gud själv.
Utan tillflöde torkar varje vattenkälla förr eller senare ut, men den källa som har ett tillflöde, klarar av livets och årstidernas växlingar – oavsett vad de bjuder på. Och så som det ofta är i naturen; i det yttre livet, så är det även i den mänskliga kulturen – i det inre livet.
Våra själars brustenhet – det som vi i kyrkan med rätta och utan ursäkt kallar synd – riskerar alltid dra oss bort från den Gud som är kärlekens, livets och ursprung och källa. Därför behöver återkommande samlas tillsammans och påminnas om det djupt mänskliga i att vi är fulla av fel och brister, samtidigt som vi visar att vi vill och kan bättre med Guds hjälp.
Att bekänna sin synd; att ”säga som det är,” är inte ett tecken på svaghet. Tvärtom. Det krävs styrka och mod att likt Paulus bekänna: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Rom 7:19). Först när synden får ett namn och blir viktig, kan nåden – ”den andra nåden” – bli lika viktig för oss. Kristus kärlek till oss kan, om den helige Ande får leda oss, bana nya vägar; upprätta nya vanor; avslöja mönster som behöver brytas, och på så sätt forma oss för en morgondag där vi formas efter hans vilja – inte efter andras eller egen smak och eget tycke.
”Den första nåden” gäller alla människor i hela världen, och evangeliets budskap är att vi alla även behöver ”den andra nåden” för att blir dem vi är tänkta att bli. Utan Gud kan en människa endast bli ”del-hel.” Men med Guds hjälp kan vi bli de vi är ämnade att bli. Det sker sällan utan kamp, men priset är lågt med tanke på vad vi har att vinna när vi säger som det är och lever som Gud lär.
Det är därför som jag återkommer till den danske filosofen och teologen Sören Kierkegaards träffande formulering: ”Nu ska jag, med Guds hjälp, bli mig själv.”
Vi ses i kyrkan under hösten!
Markus Ahlstrand,
kyrkoherde i S:t Örjans församling