Min favoritkomiker är nog Johan Glans. Inte främst för hans underhållande roll som kyrkoherden i TV-programmet ”Halvvägs till himlen” utan mer för hans förmåga att iaktta hur vi förhåller oss till oss själva och våra traditioner.
Följande monolog kommer från en av hans egna shower:
En kristen talesperson går in på en PR-byrå.
–Hej, så här är det, vi har en kristen högtid som handlar om att vår frälsare blev uppspikad på ett kors, och han dog under fruktansvärda plågor men sen så återuppstod han igen, och vi vill så gärna hålla det här minnet levande. Har ni några tankar?
–Ja, kycklingar! En [väldigt] massa kycklingar!
Sketchen är förstås roligare att höra från Glans egen mun, och fortsättningen är fantastisk. Om du har möjlighet, gå in på Johan Glans officiella youtubekanal för att se den. Men poängen tror jag framgår. Vad har egentligen Jesu död och uppståndelse – påskens centrala budskap – med ägg att göra? Eller häxor? Svaret kan vara ingenting, men riktigt så enkelt är det ju inte. För det hänger faktiskt ihop, eller?
Redan under de första århundradena i kyrkans historia uppkom påskfastan. 40 dagar där man inte åt mer än absolut nödvändigt. Vilket innebar att kött och ägg inte konsumerades under de dryga sex veckorna som fastan pågick. Kött kan man salta eller torka men ägg är svårare att konservera, så när fastan var över var det bara att börja frossa. Att ägg dessutom ofta är en symbol för liv och fruktbarhet gjorde ju att det passade perfekt att äta när man firade Jesus uppståndelse.
Påskkärringarna, eller påskhäxorna, har sin grund i gammal folktro på häxor, men varifrån traditionen kommer om att de skulle resa till Blåkulla just under påsken är oklart. Det finns berättelser från häxprocesserna under andra halvan av 1600-talet där kvinnor anklagades och brändes till döds för att de skulle ha flugit till Blåkulla på fest med djävulen just dagarna innan påskdagen. När traditionen att klä ut sig till påskkärring blev vanlig i Sverige vet inte forskarna men redan på mitten av 1800-talet var den väl etablerad. Kanske var den ett uttryck för människans behov av att skoja om ondskan?
Bakom påskens godisägg, harar, häxor och brasor står ju berättelsen om kampen mellan det goda och det onda. Mellan djävulen och den självuppoffrande Jesus, Gud själv, mellan ljuset och mörkret. På många sätt ett drama vi känner igen från mängder av böcker och filmer och från verkligheten, ja kanske till och med från våra egna liv. Påskens berättelse är berättelsen om hur Gud, som en gång skapade allt liv, slog tillbaka mot mörkret och ondskan som bredde ut sig. Men inte med vapen och våld utan med självuppoffrande kärlek, för din och min skull. Vår frälsare blev uppspikad på ett kors, och han dog under fruktansvärda plågor men sen så återuppstod han igen.
Vi vill så gärna göra detta levande, för oss själva och för hela vår värld, så att ingen missar att Gud älskar oss så mycket att han dog för din och min skull.
Hur gör man det? Har ni några tankar?
