Svenska kyrkan Stockholms stift

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Stockholms stift Besöksadress: Klara Södra kyrkogata 1, 11152 Stockholm Postadress: Box 163 06, 10325 Stockholm Telefon: +46(8)50894000 E-post till Svenska kyrkan Stockholms stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Samtal pågår – kom med!

Samtalet om hur vi som kristna kan förhålla oss till andra religioner och andra trosbekännare, förs sedan många år i den världsvida kyrkan. Det är hög tid att det samtalet kommer igång på allvar också i Sverige. Här presenterar vi några aktuella frågeställningar och resurser för samtalet.


Religionsdialog har varit högaktuellt den senaste tiden, minst sagt. Knappt hade debattens vågor lagt sig efter storkyrkoprästernas artikel i Dagens Nyheter med anledning av 90-årsjubileet av Nathan Söderbloms ekumeniska möte, så blåste det upp till storm igen när en bloggare  utifrån ett yttrande vår biskop fällt vid ett möte i Sjömanskyrkan i Stockholm hävdade att religionsdialog i Stockholms stift handlar om att Jesus ”ska lyftas ut ur rummet för att ge rum åt andra trosbekännare”.

Dialog hellre än debatt
Tonläget blir högt i dessa debatter, och resultatet en ökande polarisering. Det är tråkigt, för detta är viktiga frågor, där vi behöver föra dialog, inte debatt. Samtalet om hur vi som kristna kan förhålla oss till andra religioner och andra trosbekännare, förs sedan många år i den världsvida kyrkan. Det är hög tid att det samtalet kommer igång på allvar också i Sverige. Här presenterar vi några aktuella frågeställningar och resurser för samtalet.

Nya frågor om trostillhörighet dyker upp
Flygplatskapellet på Arlanda, som tillhör Märsta pastorat, är utgångpunkten för Kajsa Ahlstrands text ”Att tänka om tro – vår egen och andras” i boken Sann mot sig själv, öppen mot andra. I kapellet finns, förutom det man förväntar sig finna i ett kristet andaktsrum, också en pil mot Mecka, en bönematta och heliga skrifter från olika religioner.

Kajsa Ahlstrand ställer följande frågor:
Hur kommer det sig att en församling i Svenska kyrkan inreder ett gudstjänstrum så att det också ska kunna användas för muslimsk bön?
Vilka teologiska skäl finns det för att göra gudstjänstrummet tillgängligt för troende från olika religiösa traditioner?
Har Svenska kyrkans församling svikit sitt missionsuppdrag när den hjälper troende från andra religioner att förrätta bön i enlighet med sina traditioner?
Eller har kyrkan funnit ett nytt och konstruktivt sätt att relatera till troende i andra religioner genom att i en speciell situation öppna sitt bönerum för dem?

Tanken bakom boken, som gavs ut 2011 på uppdrag av Kyrkomötet, var att stimulera till samtal inom Svenska kyrkan kring frågor som dessa. För det är frågor som i olika varianter förr eller senare dyker upp i våra församlingar. Hur bemöter vi muslimska barn i Öppna förskolan? Hur gör vi när en församlingsmedlem vill gifta sig med en buddhist?  Ofta handlar vi först, men vi behöver också reflektera över vår praktik.

Utgå från praktiken
Kanske är problemet med debatterna som blossar upp med jämna mellanrum att de behandlar religionsmötet i termer av abstrakta principer, inte i ett sammanhang som utgår från mötet med levande människor. Samtalet i Sjömanskyrkan handlade om den hypotetiska situationen att sjömän av annan tro skulle vilja använda kapellet – det var inte en verklig muslim eller hindu som knackade på. Då hade samtalet antagligen sett annorlunda ut, och kanske inte kunnat användas som argument i en debatt.

”Är vi beredda att öppna våra församlingshem på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan be där?” frågade storkyrkoprästerna i sin debattartikel. Svaret på en sådan, i lokal praktik inte förankrad, fråga kan bli ett annat än svaret till imamen, som prästen känner från föräldramötet i skolan där deras barn går, när han frågar om kyrkan kan ställa upp med lokal tills de hittat en egen. Så har det gått till på många platser i vårt land.

Den bästa reflektionen över religionsmötet och vår relation till andra troende, det som vi kallar religionsteologi, kommer alltså ur praktiken. Men samtidigt kan praktiken underlättas av att man har tänkt igenom dessa frågor innan man hamnar i nya situationer – det är aldrig fel att vara förberedd! Vi kan också lära av dem som gått före oss, och har lång erfarenhet av religionsmöten, och ta del av deras reflektion.

Religionsdialog är inget nytt
I alla tider har människor av olika tro levt i fred sida vid sida i vardagen. Samtalet mellan företrädare för olika religioner har alltid funnits. Ofta har det tagit formen av polemik, men det finns också exempel på dialog som motiverats av viljan att förstå den andre. Ett exempel som ofta lyfts fram idag är kardinalen Nicolaus av Cusa, som på 1600-talet skrev boken Om trosfreden.

Det var paradoxalt nog mötet med världsreligionerna genom missionen som gjorde att religionsdialogen kom igång under förra århundradet. När missionärerna på djupet lärde känna anhängare till de stora världsreligionerna kunde de inte avfärda dem som avgudadyrkare, utan såg att de också funnit något värdefullt. Förintelsen gjorde att kyrkan blev tvungen att göra upp med sin antijudiska förkunnelse, och den ”ersättningsteologi” som sade att judendomen hade spelat ut sin roll och ersatts av kristendomen. Samtalet om hur vi ska förstå relationen mellan kristen tro och andra religioner har förts inte minst inom Kyrkornas Världsråd från 1940-talet och framåt.

”Ber judar, kristna och muslimer till samme Gud eller är tron på Jesus Kristus den enda möjliga vägen till frälsning?” Det var en av frågorna i storkyrkoprästernas artikel, och det kan sägas vara den grundläggande religionsteologiska frågan. Det finns i kristen teologi idag tre möjliga svar på frågan om Jesus är enda vägen, som brukar benämnas exklusivism, inklusivism och pluralism:
Exklusivism: Ja. (Men ofta med förbehållet att människor inte känner alla Guds hemligheter och att det som ter sig omöjligt för människor kan vara möjligt för Gud.)
Inklusivism: Nej, Gud gör sig känd för oss på många sätt, också genom olika religiösa traditioner, men det är Jesus som är Guds fullkomliga uppenbarelse, och den väg till frälsning som kyrkan ska förkunna.
Pluralism: Nej, det finns olika, men likvärdiga vägar till frälsning.

Om vi i det inomkyrkliga samtalet kan respektera att var och en av dessa hållningar kan vara frukten av ärlig tro grundad i bön och reflektion är mycket vunnet. Det bör också påpekas att detta ”tredelade paradigm” är mycket schematiskt, och ska inte ses som fastlåsta positioner, utan det handlar mer om ett kontinuum, där de flesta människor intar olika positioner vid olika tider, och lägger in olika förståelser i sina ställningstaganden. 

Dialog i den världsvida kyrkan
Idag kan man mycket schematiskt säga att de flesta kyrkorna inom Kyrkornas världsråd, liksom Katolska kyrkan, står för någon form av inklusivism, medan Evangeliska Världsalliansen står för en exklusivistisk hållning. Mycket få kyrkor står som helhet för en pluralistisk hållning, men det finns enskilda såväl protestantiska som katolska teologer som gör det, liksom det finns de som står exklusivismen närmare.

Det finns en rad ekumeniska dokument som klargör var kyrkorna befinner sig i processen – för detta är ett pågående samtal där sista ordet ännu inte är sagt. De uppmanar alla till dialog och samarbete med människor av annan tro. Kyrkornas Världsråd antog 1979 riktlinjer för religionsdialog, som förnyades 2003. Ett annat exempel är Borgågemenskapens (dvs de nordiska och baltiska lutherska kyrkorna och anglikanska kyrkan i Storbritannien) riktlinjer för möten med andra religioner, som återfinns i Sveriges kristna Råds skrift Religionsmöte: ekumeniska dokument

Dokumentet Kristet vittnesbörd i en mångreligiös värld kom 2011, och bakom det står hela den världsvida kristenheten genom Evangeliska Världsalliansen, Kyrkornas Världsråd och Påvliga rådet för interreligiös dialog. Dokumentet uppmanar alla kristna att bygga interreligiösa relationer. Det liksom ett svenskt dokument, Kristna i möten med människor av annan tro, kan laddas ned från Sveriges Kristna Råds webb

År 2001 publicerade Svenska kyrkan dokumentet Guds vägar. Judendom och kristendom, ett inomkyrkligt dokumentFinns att ladda ner här Som titeln antyder erkänner vi i detta dokument att det finns två vägar till Gud, ”det gamla förbundet” med det judiska folket äger ännu giltighet. Under nästa år kommer ett projekt att dras igång för att uppmuntra samtal kring detta dokument.

Till sist vill vi återigen slå ett slag för Sann mot sig själv, öppen mot andra, som kan beställas eller laddas ned som PDF här. Boken är försedd med en studieplan, som kan vara en hjälp till att skapa goda respektfulla samtal. Centrum för religionsdialogs medarbetare kommer gärna och leder samtal kring dessa frågor i medarbetarlag eller andra grupper i församlingen.

Här kan du läsa storkyrkoprästernas debattartikel och den blogg som satte igång den senaste debatten.