Jesus möter en officer som vädjar för sin sjuke tjänare. Den berättelsen leder oss in i den här dagen. Det är ett av de många tillfällen då Jesus möter människor som ber honom att bota. Runt omkring i Matteus berättelse är det en spetälsk, Petrus svärmor, en lam man. Och så har den här söndagen temat: Jesus skapar tro. Det skulle kunna leda till kopplingen att tro växer ur lidandet och framförallt ur befrielsen från lidandet. Det kan den naturligtvis göra, men inte som den enda vägen. För då är det ju bara i det värsta som tro kan starta och växa. Bara dem som det är synd om kan leva i tro. Då är tro ingenting för de ganska vanliga och de relativt lyckliga.
Jag påminner mig om min lågstadielärares möte med min mamma för nästan fyrtio år sedan. Mamma berättade att jag skulle bli präst. Och min lågstadielärare reagerade: Men Eva, hon som har så många möjligheter och står med bägge fötterna på jorden. Vad har hänt? Ja, det där sista sa hon inte, men det låg i förlängningen. Hon var och är inte ensam om att tänka, att tron är till för dem som inte har så mycket annat att önska sig av livet.
Men hemligheten med tron finns mellan raderna i berättelserna om Jesu möten med de som lider. De hade tillit till att förändring var möjlig. De hade tillit till att Jesus kunde göra förändring. Säg bara ett ord….. Vill du, så kan du göra mig ren….. Tilliten till barmhärtighetens och tröstens Gud. Det börjar där. I tillit formas tro. Där växer tro. Övningen i tillit är livslång. Trons växande är livslångt.
Och det är Jesus som skapar tro. Inte någon enda av oss. Paulus får vi också läsa mellan raderna för att få rätt på detta. I Romarbrevet säger han: Den rättfärdige ska leva genom tron. Han säger inte att den rättfärdige ska leva genom sin tro. Tron på den Gud som är större än det som vi kan skapa.
Natalia, Anna, Susanne och Johanna. Nu går ni in i uppdraget som präster. Ni ska fortsätta leva tro, er egen tro. Ni ska fortsätta att vara samtalare i tro. Ni ska skapa plats för mötet i tro. Vara möjliggörare för tro. Och i det mötet inte vara alltför försiktiga.
Ni ska upptäcka att er egen tro blir tydligare, starkare när ni möter andras tro. Vara medvetna om att andra inte är precis där ni själva är på trons väg. I allt detta befriade genom att det är Jesus som skapar tro, inte ni själva.
Ni går in i nya församlingsgemenskaper där vi gång på gång bekänner kyrkans tro, vi tror, inte jag tror. Det är en viktig och befriande insikt, inte minst när ni verkar som präster. Ni underlättar genom att vara trovärdiga i er ständiga övning i tillit till Gud.
Så blir ni länkar i en kedja i vår kyrka där många gått före i tron, där ni och vi lever nu i tron och där andra kommer efter i tron.
Ta vara på styrkan i vår kyrkas gemenskap. Gå in i väl beredda gärningar där ni och vår tid får lägga till ännu en länk. I vår tid kan tilläggen handla om att ännu mer förenas i den världsvida kyrkan. Att ännu mer föra dialog med andra troende. Att ännu mer och starkare hålla fram människovärdet. Ännu mer berätta berättelserna.
Vi är mitt i den ekumeniska böneveckan för kristen enhet. I mer än 100 länder ber vi tillsammans på temat: Guds hand leder oss. Den bönegemenskapen är 100 år gammal.
När Jesus botar så är det människors längtan som leder. Och tilliten till att Guds hand leder. Nu delar ni ett stort uppdrag med oss alla som tror. Alla som är starka och svaga, alla som är sjuka och friska, alla som är tillitsfulla och tveksamma.
Så välkomna i uppdraget. Känn glädjen i det. Bered marken. Möjliggör. Och framförallt: skäms inte för evangeliet. Berätta om och om och om igen. Och glöm aldrig att Guds hand leder oss.
Eva Brunne
biskop