Meny

Predikan vid vigningsmässa i Storkyrkan 20 januari 2019

andra söndagen efter trettondedagen 2 årg. Johannes 4:5-26

De har kommit en bit på väg till Galileen. Varmt, mitt på dagen, trötta, måste ta vägen genom Samarien, berättar evangelisten Johannes. Jesus satte sig ner vid Jakobs källa. Lärjungarna hade gått till staden för att köpa mat. Och tur var väl det. Annars kanske de hade kört iväg henne, precis som de ville göra med barnen en gång. De ville hålla ordning på vilka som skulle få närma sig Jesus. Men så var hon där, kvinnan som bara skulle hämta vatten. Hon som inte har något namn. Hon som ofta benämns som ”synderskan vid brunnen”, trots att Johannes inte säger ett ord om det. Det är väl de där fem männen som rör till det för oss. Hon bär sin historia som vi alla gör, men poängen i berättelsen är inte att Jesus möter en syndig kvinna.

 Det handlar om ett möte, ett samtal mellan två. Om hennes liv, om hans liv. Hon är väl medveten om konflikten mellan judar och samarier. Lika medveten är hon om det opassande i att en judisk man samtalar med en samarisk kvinna. Hon testar honom: ”hur kan du som är jude….”? När Jesus slöjar av hennes livshistoria, så är det inte för att säga: du är en synderska. Och det är inte heller så det landar i kvinnan. Hennes reaktion är istället: ”Jag ser att du är en profet. Och så går samtalet vidare och slöjar av honom. Ett ömsesidigt givande och tagande i ett samtal som blir till evangelium. 

Ett mönster som är viktigt för alla samtal. Jesus sätter sig ned. Bara i ögonhöjd kan man tala samman, sam-tala. Genom det samtalet växer hennes tro fram. Efter det som idag är vår evangelieberättelse fortsätter Johannes att berätta om det som är ännu viktigare. När lärjungarna kom tillbaka, lät kvinnan sin vattenkruka stå, gick in i staden och berättade för alla som ville lyssna.

 Många kom till tro genom kvinnans ord - för att Jesus hade samtalat med henne, respekterat hennes frågor, hennes liv och den tid hon behövde för att själv komma fram till insikt och tro.

 Julia, Christoph, Annika, Sanna och Sandra. Nu går ni in i uppdraget att vara präster, med det stora uppdraget att lyssna, samtala och berätta. Ni ska bjuda in till samtalet där vid källan, framförallt visa var källan finns. Ni ska skapa plats för mötet i tro och möten om tro. I vetskap om att det är Jesus som skapar tro, inte någon enda av oss. Ni ska själva leva nära källan, annars håller det inte i längden. Både för andra och för er själva, ska ni ge möjligheten att fylla i med berättelse efter den berättelsen. Så att ni och andra människor kan se sitt eget liv, sin egen längtan, sin egen tro som sin.

 Vi kan inte läsa oss till tro, men vi kan leva, dela erfarenheter och samtala oss fram i tron. Vi kan inte leva på gamla bilder av Gud. Vi behöver och måste forma våra egna och så vara beredd att lämna och ge upp dem, när de låser och stänger. För att vi inte ska avguda våra egna bilder. Vi ska leka med bilder av Gud. Jesus ställde frågor till kvinnan vid brunnen. Frågar för att se var hon befann sig. Det är en god pedagogik. Fråga först och berätta sedan. Om den Gud som övergår allt förstånd. Om Jesus som alltid levde nära människor. Det ska ni fortsätta göra under många år framöver. Nu i ett särskilt uppdrag där ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet. Lev nära källan. Visa på källan. 

 Uppdraget att berätta om Jesus delar ni med oss alla som tror. Vi har alla kallelsen att vara kristna där vi är och just där verka för Guds rike. In i världen och inte ut ur den.

 Så - välkomna i det fortsatta uppdraget, det nya uppdraget. Med traditionen i ryggen, med fötterna djupt borrade i den mylla som heter nu, med blicken mot framtiden i tro. Känna glädjen i det. Känn att ni är burna av omsorger och förbön. Håll er nära källan – Livets källa – och glöm aldrig att berätta och berätta. Men allra först: Lyssna till människor och Gud.

 

Eva Brunne
biskop