Att lova Gud med hela vårt jag
Tänkte ni på hur bibeltexten från Psaltaren 103 som tecknades började? Den börjar så här: ”Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa Guds heliga namn!” Vi kan lova och tacka Gud på många olika sätt. Inte bara med munnen, inte bara med ord. Utan också med våra händer och med tecken. Och ännu mer: Vi kan lova och tacka Gud med ”hela mitt jag”, står det. Med våra kroppar, med vår själ.
Tacksamhet
Och det upprepas igen i nästa vers i bibeltexten: ”Lova Herren, min själ, minns allt det goda Gud gör.” Och lite senare står det att ”Gud fyller mitt liv med allt gott.” Ja, Gud är god och fyller våra liv med mycket gott. Men vi tar så mycket för givet. Många av oss behöver väcka vår tacksamhet till liv, odla vår tacksamhet.
Känn på ditt hjärta. Lägg handen på ditt bröst och försök känna hur ditt hjärta slår. Gud ger oss liv, sekund för sekund. Tack Gud! Vilken mirakulös muskel Gud gett oss. Ditt hjärta slår sådär 80-100 tusen gånger per dygn. År efter år. Tack Gud! Låt oss, som det står, minnas det goda Gud gör. Lova Herren min själ.
Eller ta det här med språk. Att Gud gett oss förmåga att med hjälp av många olika språk kommunicera med varandra: talade språk, olika tecknade språk. Eller ta det här med vatten. Hur många har använt vatten idag? Räck upp en hand. Alla, så klart. För att tvätta oss, göra kaffe, spola i toaletten, laga mat, dricka. Vi tar det för givet. Kommer du ihåg när du senast tackade Gud för att det finns vatten i kranen där hemma? Jag kommer inte ihåg. Eller när var senast gången vi tackade Gud för att vi har kläder i garderoben, för att vi har medmänniskor som bryr sig om oss, kyrkor att samlas i, att vi har fred i vårt land. Tack Gud! Lova Herren min själ.
Ja, vänner, låt oss minnas allt det goda Gud gör, öva oss i att tacka, odla vår tacksamhet. Tacksamhet är en källa till glädje. Ur tacksamhet föds glädje. Du och jag behöver inte jaga efter något annat, efter mer, efter större, efter dyrbarare. Utan istället får vi se och ta in allt det vi redan har och får. Tack, lova Herren min själ! Hela mitt jag vill prisa Gud.
Förlåtelse, nåd och barmhärtighet
Och så fortsätter bibeltexten. ”Gud förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, Gud räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet”. Gud förlåter och som vanligt inledde vi gudstjänsten även idag med att be om förlåtelse. Det gör vi inte för att vi ska skämmas eller känna oss usla. Utan vi gör det för att Gud tar oss på allvar och för att vi också själva vill ta oss på allvar. Bönen om förlåtelse är ett sätt att ärligt konstatera och bekänna att också jag och du bidrar till världens bortvändhet från Gud. Att vi gjort och sagt sånt som var fel, orätt. Och lät bli att säga och göra det vi borde sagt och gjort. När vi ärligt konstaterar det och ber om förlåtelse så möts vi av förlåtelse. Vi befrias, det läggs bakom oss. Som det står: ”Gud förlåter alla mina synder (---), Gud räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet”.
Ja, Gud är nåd och barmhärtighet. Du som sitter här och kanske är väldigt trött eller som är tyngd av något. Du som kanske skäms eller känner skuld. Du som plågas av minnen eller tärs av tvivel eller känslan av hopplöshet. Kom till Gud. Vänd dig till Gud som inte dömer eller förebrår, utan som är nåd och barmhärtighet.
Idag kan du komma och vända dig till Gud på ett mycket konkret sätt. Genom att om en liten stund resa dig upp och komma till den heliga nattvarden som vi ska fira. Där kommer Kristus oss till mötes – såna som vi är – och ger sig själv till oss, förenar sig med oss, våra kroppar, genom nattvardens bröd och vin.
Ung på nytt som en örn
Bibeltexten talar sedan om att ”bli ung på nytt som en örn”. Jag vet inte hur det är för dig, men när jag kliver ur sängen på morgonen känner jag mig knappast som en ung örn, utan snarare som en gammal sliten kråka som knappt kan flyga längre. Men kanske fångar uttrycket ”att bli ung på nytt som en örn” den känsla av befrielse, av hopp och av ny kraft som förlåtelsen och mötet med Kristus i nattvarden ger oss.
Vår uppgift
Och vad gör vi då med det hopp och den kraft som föds ur förlåtelsen och mötet med Kristus i nattvarden? Jo, det sista i bibeltexten från Psaltaren som tecknades ger oss ett svar. Där står det att ”Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt.”
Gud ”handlar rättfärdigt”. Det vill säga Gud kommer att skipa rättvisa, ställa till rätta. Och Gud står på de förtrycktas sida, på de minstas sida. Det går som en röd tråd genom Bibeln. Och däri ligger också en del av vår uppgift, vår kallelse, vi som är här idag. Att stå upp för rättvisa och rättfärdighet. Att sträva efter ett samhälle präglat av rättvisa. För alla. Sända av Gud ska vi upprätta de som på olika sätt är förtryckta. Vi ska stå på de minstas sida. Vilka är de förtryckta, de bortglömda, de osynliggjorda, de minsta i vårt samhälle? Gud står med dem och sänder oss att stå med dem.
Låt oss be,
Gode Gud, tack för allt det goda du gör. Bevara oss från att ta för givet och bli blinda för allt gott som omger oss. Hjälp oss leva i tacksamhet och ur tacksamheten ösa glädje.
Tack för att du förlåter oss när det blir fel och för att du är nåd och barmhärtighet. Sänd oss Gud, till att älska och tjäna den värld som du älskar. I Jesu namn, amen.