Livet som en väg – dödens ofrånkomlighet
”Det finns en väg till himmelen”, sjöng vi. Och så är det. Det finns ett liv efter detta, som vi ofta kallar för himlen. Och vi är på väg dit. Det finns en väg till himmelen, tack vare Jesus Kristus.
Att beskriva livet som en väg, som en vandring är ett vanligt sätt att beskriva våra liv. Vi traskar på allihop på livets väg, och en dag tar det slut. Vi vet inte när, vi vet inte hur, men vi vet att vi ska dö. Det påminns vi alla om särskilt mycket nu under allhelgonahelgen.
Också i den av många älskade psalm, som vi ska sjunga allra sist idag, liknas livet vid en vandring - en pilgrimsvandring: ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden, går vi till paradis med sång”. Vi är på väg, vänner. För varje år, ja, för varje dag kommer du närmare det här livets slut, den stund då du ska dö. Och då får du komma hem.
Det kristna hoppet
Ja, vi ska alla dö. Men det är också sant att det efter död finns uppståndelse och nytt liv. Det är en del av kärnan i vår kristna tro, i vårt hopp. Det påminns vi om under allhelgonahelgen då vi inte bara minns våra döda, besöker gravar, minneslunder, tänder ljus, pratar om de som dött. Utan då vi också påminns om vårt evighetshopp. Det som är rubriken på denna söndag: Vårt evighetshopp.
I Jesus Kristus, genom hans död och uppståndelse har livet övervunnit döden. Är dödens grepp brutet. I evangelietexten säger Jesus: Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. (Lukas 20:38) Det är vårt kristna hopp.
Ljus övervinner mörker
Många av oss har tänt ljus under den här helgen. Och varje gång vi tänder ett ljus så påminns vi om att ljus faktiskt är starkare än mörker. Tänk dig två rum med en stängd dörr emellan. Det ena rummet saknar helt fönster och inga lampor är tända. Det är helt mörkt därinne i rummet. Det andra rummet har gott om fönster och det strömmar in härligt dagsljus. Så går du och öppnar dörren. Vad händer då? (---) Blir det ljusare i det mörka rummet? (---) Ja, det blir det. Plötsligt kan du se din hand framför dig och se hur det är möblerat. Ljuset tränger in i det mörka, övervinner det totala mörkret. Men blir det mörkare i det ljusa rummet? (---) Nej, inte alls, samma härliga dagsljus uppfyller rummet. Mörkret har inte en chans, inte en suck. Utan i mötet med ljuset så upplöses mörkret.
Bilder av livet efter detta
”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem”, sjöng vi. Och vi ska sluta gudstjänsten med att sjunga om att ”gå till paradis med sång”. Himlen, paradiset, Guds Jerusalem: det är tre bilder av livet efter detta. En annan bild av livet efter detta som Jesus använder är att likna livet efter detta vid en stor, stor fest, en bankett! Visst låter det härligt? Jag vill vara med.
Och i dagens episteltext möter vi ännu ett sätt att beskriva livet efter detta. Så här står det: De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. (Hebréerbrevet 11:14-16)
Livet efter detta beskrivs som vårt ”hemland”, som ett ”bättre land”. Livet efter detta som hemma, himlen som hemlandet. Ibland säger vi ju så när någon dött: till exempel när någon varit sjuk länge ”hon har äntligen fått komma hem”, eller ”han gick hem i natt”. Och det ligger också i detta att förstå våra liv som en vandring. Genom livet, dag för dag, så är du inte på väg bort, utan på väg hem. Ja, min vän, du kan hamna snett, gå bort dig och gå vilse, hamna i livets återvändsgränder, hamna i diken, falla omkull. Men Gud kallar på dig: ”Upp ur diket min vän, ut ur återvändsgränden, kom tillbaka, här är vägen hem, det finns en väg till himmelen”. Som vi också sjöng: ”den börjar här, den börjar nu, vart än den går, den går till Gud.” Låt oss fortsätta vandra hemåt till Gud.
Att vara gäster och främlingar
Episteltexten beskriver människor som tagit till sig insikten att vår tid på jorden är begränsad. Lite drastiskt, men samtidigt fräscht, uttryckt står det att de bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. (Hebréerbrevet 11:13) Att säga att man är gäst och främling på jorden kan ju kännas lite konstigt. Även om vi tror på ett liv efter detta så är det ju bara det här livet som vi än så länge känner till. Men här beskrivs alltså vårt jordeliv som en period då vi är gäster. Ett gästbesök som för oss i Sverige varar i sådär 80 år i genomsnitt. Ibland längre, ibland mycket kortare.
Men, och det är viktigt: insikten att våra liv här är begränsade, och att vi i ett evighetsperspektiv bara är gäster här en kort period, innebär inte att detta liv blir oviktigt eller mindre värt. Tvärtom.
Den som förstår att den är gäst, på besök, och att tiden är begränsad är ofta väldigt bra på att ta tillvara på tiden och tillfällena.
En av mina systrar bor i Göteborg. I veckan besökte hon och hennes familj Stockholm. När de hälsade på hemma hos under några timmar så berättade de om allt de hade gjort och sett och upplevt på bara två, tre dagar. Som gäster i stan hade de verkligen tagit vara på tiden. Och under de timmar vi sågs umgicks vi intensivt: pratade, delade liv och erfarenheter, var uppmärksamma på varandra. För att vi visste att, snart är det slut, vår tid tillsammans är begränsad. Så är det när man förstår sig själv som gäst, då tar man vara på tiden.
Så insikten hos oss att det här livet är ändligt – att vi är på vandring och att det kommer ett slut, en död – hjälper oss att ta vara på det här livet. Det inskärper vikten av att vi bidrar på de sätt vi kan, till ett gott och mänskligt samhälle. Under den tid vi har på oss spelar det roll hur vi väljer och gör. Gud har förväntningar på oss, tror oss om mycket, vill att vi ska göra det vi kan under vår vandring genom livet. Inte bara leva för oss själva, utan ställa oss själva – det vi har och är – till Guds förfogande genom att ställa oss till våra medmänniskors och vår medskapelses förfogande. Det är vår uppgift, vår kallelse, under vår livsvandring här. En vandring, dag för dag genom livet, på vår väg hem, till hemlandet, hem till vår Skapare och Gud. Amen.