Meny

Predikan vid mottagande i Storkyrkan

Den helige Mikaels dag. Årgång 2 – Matteus 18:7-10. Söndagen den 29 september 2019

Vem är störst?
Vem är störst? (---) Det är den frågan som får Jesus att ta till så glödande språkbruk som han gör i dagens text. Han talar om att hugga av sig händer och fötter och riva ut sina ögon. Frågan som får Jesus att dundra på det sättet är när hans lärjungar frågar ”Vem är störst i himmelriket?”.

Ja, vad säger ni? Vem är störst? Vem är störst i Stockholms stift? Är det jag som biskop? Är det ni i stiftsstyrelsen? Är det Spånga-Kista församling eftersom ni har flest invånare? Eller är det Täby församling eftersom ni har flest kyrkotillhöriga? Eller är det domkyrkoförsamlingen eftersom här ligger ju Storkyrkan. Här som diakoner och präster vigs, och här som ni tar emot mig som er nya biskop idag? Vem är störst?

Frågan gör bevisligen Jesus upprörd. Och vad är hans svar på frågan? (---) Han ställer ett barn framför de vuxna som var där och säger: ”om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.” Jag kommer tillbaka till svaret.

Förförelser
Men låt oss först ta in och facea allvaret i det Jesus säger i dagens text. Han talar om förförelser och om risken att gå miste om allt. Han nämner elden två gånger, och helvetet, utslocknandet där inget som helst liv längre finns.

Våra liv är på allvar. Gud har skapat oss med fantastiska kroppar. Jesus vill naturligtvis inte att vi ska hugga av oss händer eller fötter, eller riva ut våra ögon. Utan han använder medveten, demonstrativ överdrift, så kallad hyperbol. Och han gör det för att väcka oss, få oss att haja till. För vi har ansvar. Det spelar roll hur vi gör och väljer i våra liv. Vad vi säger och gör eller inte säger och gör. Ditt liv är på allvar.

Vad menas med förförelser som Jesus talar om? Ordet som översatts till ”förförelser” betyder stötesten, snubbelsten. D v s sånt som bildligt talat får oss att snubbla i livet. Tappa riktningen, glömma bort poängen med att vi lever, tappa fokus på vad som egentligen är viktigt. Vad finns det för snubbelstenar i ditt liv som gör att du tappar riktningen och hamnar fel? Det kan vara en vana, en sak, ett intresse, ambitioner, beteendemönster, nostalgi, bitterhet och mycket annat. Vänner, vi lever! Vi har fått en stund på jorden. Vilken gåva! Och i dagens text inskärper Jesus att det spelar roll hur vi lever våra liv. Låt det allvaret sjunka in.

En annorlunda storhet
Tillbaka till Jesu svar på frågan om vem som är störst. Han tar fram ett barn och det är inte enda gången Jesus lyfter fram barn som förebilder för oss vuxna. Barn är förebildliga på flera sätt, men i det här sammanhanget – när frågan är vem som är störst – så är Jesu poäng med att ta fram ett barn, att det omkullkastar vår förståelse av vad storhet är.

För om storhet är att vara stark och mäktig, så är barnen inte stora. Om storhet är att vara självständig och oberoende av andra, så är barnen inte stora. Om storhet är att klara allt själv och stå fri, så är barnen inte stora. Om storhet är att ha kontroll och överblick, så är barnen inte stora. Men Jesus säger att barnen är stora. Och att den som gör sig liten som ett barn är stor: ”De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.”

Jesus rör sig alltså från att tala om det faktiska barnet, till att tala om storheten i att vara som barn. Att göra sig själv liten handlar inte om att förminska sig, eller om att regrediera, infantiliseras. Utan det handlar framförallt om tre saker: att bejaka ditt beroende av andra och av Gud. För det andra att bejaka din sårbarhet. Försök inte gömma undan den eller springa bort från den. Och för det tredje att bejaka att du inte har kontroll utan får leva i tillit.

Tillsammans
Vi är alla unika individer, men vi är inte öar. Vår tids individualism är värdefull på många sätt, men om den drivs för långt föder den ensamhet och bidrar idag till den psykiska ohälsa som brer ut sig. Vi behöver – i kyrkan och i samhället i stort – återupptäcka styrkan i ”vi”. Återupptäcka att ord som ”vi”, ”tillsammans”, ”oss”, ”vår”, är mer meningsbärande och rikare på frukt än ord som ”jag”, ”mig”, ”min”, ”mitt”. Styrkan i ”vi” såg vi t ex i fredags då vi var många, många tusen som demonstrerade och som kräver modiga beslut av våra politiker, och konkret handling från näringslivets makthavare.

Det är både en gåva och befrielse att vi får vara, och se oss själva, som delar av ett större vi, delar av större gemenskaper. Det är en gåva att förstå sig själv som beroende av andra, som infogad i ett mycket större sammanhang. Och det är vi verkligen: Stockholms stift utgörs av nästan en miljon människor. Så många är vi i Svenska kyrkan här. Vi är delar av det stora vi:et. Ett öppet vi, en öppen folkkyrka som hela tiden välkomnar den andre, den annorlunde och nykomlingen. Kyrkan är sina relationer.

Det finns ungefär 200 kyrkor i vårt stift, plus församlingshem, församlingshus o s v. Där sjuder det av liv. Relationer och gemenskaper av många olika slag. Sammanhang som förändrar våra och många, många människors liv och bidrar till det goda samhället. Vi har så mycket att vara stolta över i Svenska kyrkan! Sträck på er! Som kyrka har vi en organisation – det är bra och nödvändigt – men vår styrka och storhet det är vi människor – sårbara och ömsesidigt beroende. Kyrkan är sina relationer.

Tack
Jag vill tacka er. Tack alla ni som har kommit hit idag för att ta välkomna mig som er biskop. Under den gångna tiden har jag fått ta emot så mycket omsorg och värme. Tack för alla hälsningar och uppmuntrande ord. Tack för all omtanke och förbön. Särskilt tack till alla er som tackat ja till inbjudan att vara med här idag. Som kommer från olika samhällsinstitutioner, från kommunerna i vårt stift, från våra högskolor, från andra kyrkor och religiösa samfund. Vi är alla syskon som behöver varandra, och jag önskar att vi ska fortsätta kroka arm i byggandet av ett mänskligt och hållbart samhälle. Troende människor är en enorm resurs i det goda samhällsbygget. Jag vill gärna understryka det för i dag framställs troende människor och religiösa samfund, alltför ofta som ett bekymmer, som något staten, myndigheter, kommunerna måste ”hantera”. Så kan det vara i undantagsfall, men den breda massan av troende människor är en enorm tillgång för Sverige.

Jag som biskop
Nu står jag här som er nya biskop. Jag är inte den store, starke ledaren som kan och vet allt. Jag har inte kontroll eller överblick.  Jag är helt beroende av Gud och jag behöver er. Som ett barn. Och vi behöver alla varandra. Det är så Gud skapat oss, till relation.

Storhet i gängse mening är inte ett kristet ideal, och det är därför Jesus blir så upprörd över frågan ”vem är störst?”. Det är i vår litenhet och i vårt ömsesidiga beroende som vi kan vara stora. Det är i vår svaghet och sårbarhet som vi kan vara starka. Den insikten kom ju också Paulus till, han skriver: ”när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor 12:10)

Som er biskop är jag ofullkomlig som Petrus, som Moses känner jag mig ibland liten, och jag är sårbar som Elia, Jeremia och så många av ledargestalterna i Bibelns böcker. Men jag är också modig som Rut och Ester, företagsam som Lydia som hade ett textilföretag och var ledare för församlingen i Filippi. Som Marta i Betania fixar jag gärna fika eller en måltid, så att vi får sitta ner och mötas. Och jag vill som kvinnorna vid Jesu kors stå kvar när det blåser och är tungt. Men inte själv utan – precis som de gjorde – tillsammans. Tillsammans!

Som er biskop kommer jag fortsätta att sträva efter att följa Kristus. Jag lever i bön och dricker ur Bibeln. Det är förutsättningen för mitt och allt kristet ledarskap.

Till sist – Gud älskar dig
Till sist. På mitt vapen syns överdelen av ett hjärta. Det är en påmin­nelse om att Gud är kärlek. Gud älskar hela sin värld och Gud älskar dig. Om du så glömmer hela min predikan, så ber jag dig att komma ihåg detta enda och allra viktigaste: Gud älskar dig.