Svenska kyrkan Stockholms stift

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Stockholms stift Besöksadress: Klara Södra kyrkogata 1, 11152 Stockholm Postadress: Box 163 06, 10325 Stockholm Telefon: +46(8)50894000 E-post till Svenska kyrkan Stockholms stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Nu vill Alicia få vara sig själv

Som nyanländ i Sverige kan regelverk och administration på vägen mot asyl kännas både oöverstigligt och obegripligt. För serbiska Alicia blev diakonen Annika Persson ett viktigt stöd på vägen in i det svenska samhället.


 

Idag har Alicia uppehållstillstånd, jobb och är äntligen på väg att uppnå sin dröm – en könskorrigering.

Efter två år i Sverige talar Alicia i det närmaste flytande svenska. Orden kommer snabbt och säkert om än med en liten brytning. Men själv är hon inte nöjd och hon släpper inte en formulering förrän hon är säker på att den blivit korrekt.

– Jag har två mål. Att göra en könsoperation och att få min sjuksköterskeutbildning från Serbien godkänd i Sverige. Nu har jag bara svenska tre på gymnasienivå kvar för att få utbildningen validerad.

Utsatt läge i hemstaden

Alicia skulle kunna vara vilken svensk 26-årig tjej som helst. Tajta jeans instoppade i platta stövlar, långt mittbenat hår, svarta kläder. I centrala Stockholm smälter hon snabbt in i mängden om man inte fångas av hennes intensiva blick. Men tills för två år sedan kunde hon inte gå obemärkt på gatorna.

– Jag kommer från en liten muslimsk stad i södra Serbien, Novi Pazar. Där kan man inte gå på gatan mer än 15–20 minuter som HBTQ-person utan att bli misshandlad. Det hände mig hela tiden. Det är så lömskt i Serbien, lagen säger att det är okej att vara HBTQ, men verkligheten är inte sådan. Var och varannan jag mötte sa att jag var äcklig, en transa.

Mobbning, misshandel och förföljelse har varit vardagsmat för Alicia i hela hennes liv. Situationen i Belgrad, där hon studerade till sjuksköterska och senare arbetade, var aningen bättre men hon fick ständigt vara på sin vakt ute bland folk. Och att genomgå en operation för att bli kvinna, inte bara i själen utan också kroppen, kändes som en utopi.

– Jag gick till en psykolog en gång och sa att ’jag känner mig som en kvinna’. Han bara kollade elakt på mig. Ofta fick jag höra saker som ’Du irriterar folk, varför sminkar du dig?’ eller ’Klä dig som en kille så slipper du bli påhoppad’.

Newcomers och diakonen Annika gav ovärderlig hjälp

Skandinaviens öppnare syn på HBTQ-personer gjorde att Alicia sökte sig till Sverige. Här hamnade hon först på ett asylboende i Göteborg, där hon fick bo med asylsökande killar som mobbade henne. Sedan följde en rad boenden medan hon sökte permanent uppehållstillstånd. Först när hon blev introducerad för RFSL:s avdelning för Newcomers och Adolf Fredriks församling började tillvaron i Sverige ljusna på allvar.

– RFSL:s HBTQ-avdelning har luncher varje torsdag för nyanlända och jag gick dit. Det var jättebra att få träffa andra i samma situation. Och det var där jag träffade Annika – världens underbaraste människa!

Diakonen Annika Persson hjälpte Alicia genom alla byråkratiska snårigheter och in i samhället på allvar.

– Jag kan inte beskriva vad hon betytt för mig. Hon har hjälpt mig med allt. Hon hjälpte mig överklaga när jag hade fått avslag på asylansökan och väntade med mig på Immigrationsverket i två-tre timmar. Hon hjälpte mig att kontakta socialen, arbetsförmedlingen och att få personnummer. Allt sådant är jättesvårt när man inte kan språket. Om jag inte hade träffat Annika så vet jag inte hur det hade gått... Det hade varit hemskt.

Även om Annika varit en ovärderlig stöttepelare hade Alicia knappast varit där hon är idag utan sin egen kraft.

– Jag är envis som en åsna, säger hon med ett skratt, det har min psykolog här i Sverige också konstaterat.

Nu vill Alicia bli sig själv på riktigt

Flytten till Sverige, och kampen för uppehållstillstånd, var bara en del av resan för Alicia. Det största målet, har hela tiden varit att bli kvinna ”på riktigt”. Att få vara sig själv. Sedan fyra månader har hon fått hormonbehandlingar och hon tvekar inte en sekund på slutmålet.

– Jag hoppas få operationen nästa år. Jag räknar dagarna. Det enda jag vill är att få min frihet. Att få vara mig själv, Alicia. Jag visste redan på dagis att det var något som inte stämde med mig. Ett tag tänkte jag att jag är gay, men efter operationen ska jag bli straight, säger hon med ett skratt.

Idag jobbar Alicia som undersköterska på ett demensboende i Norrtälje och stortrivs med både jobbet och småstadslivet. Storstadslivet i Stockholm lockar inte.

– Jag trivs så underbart här, jag känner mig som om jag var född i Sverige, säger hon och svajar lite på grammatiken när tårarna är nära.

Christina Bild