Hur och när bestämde du dig för att bli präst?
En äldre vän till mig som är diakon ställde frågan när vi satt i kyrkbänken: Ska inte du bli präst? Då trillade polletten ned. Jag kan göra detta på heltid. Det var för sju år sedan. Då var jag 30 år och jobbade statligt på dagarna och var engagerad bland människor med missbruk genom Klara kyrka på min fritid. Jag har nog alltid sett mig som en präst. Jag tänker att alla som tar sin tro på allvar är präster och diakoner i någon mening.
Vad ser du mest fram emot med ditt nya jobb?
Jag ser fram emot att vara öppen för det som händer omkring mig och omedvetet stundvis vara en kanal för Gud. Jag ser även fram emot att förkunna och att hjälpa människor se att Gud är verksam i våra liv. Att få sjunga psalmer och lovsånger och känna glädjen med andra. Att få be med människor. Att vara kreativ. Att ta emot livet genom att glömma mig själv. Att arbeta för att människor möts över gränser och påminna oss om att svaghet är en styrka i kyrkan.
Har din bild av yrket förändrats under utbildningens gång?
Både ja och nej. Dels tror jag att yrket blir så intressant som en präst gör det till. Dels tror jag att det är viktigt att stå ut med inrutade perioder och uppgifter. Så kanske är det både träigare och mer spännande än jag förväntat mig. Det här är inget karriäryrke för mig, då hade jag varit kvar i mina gamla branscher. Jag brukar påminna mig om att jag inte hade gått in på den här vägen om det inte var för att Gud finns. Jag inser även att väldigt mycket handlar om ständigt samarbete med andra.
Vad ser du som den största utmaningen?
Att fortsätta tro att Gud verkar och bär även när jag inte ser det för stunden. Den största glädjen är nog det motsatta - att se att Gud verkar och bär.
Vad är den vanligaste kommentaren du fått kopplat till ditt yrkesval?
Spännande, tycker några. Åh nej, har du tänkt på arbetsmiljön, säger andra.
Hur ska du fira?
Med vegansk buffé och levande jazzmusik tillsammans med människor som betytt mycket privat och på vägen till att bli präst.