Meny

Betraktelse vid minnesgudstjänst Adolf Fredriks kyrka 7 april 2018

På årsdagen av terrorattacken på Drottninggatan.

Ett år.
365 dagar.
Varje dag av de dagarna har varit en dag av sorg för dem som förlorade sina nära. För alla oss andra har det blivit en ständig påminnelse om det nya och det okända. Vi vet, var och en, precis var vi befann oss strax efter klockan 15 för precis ett år sedan. Allting annat föll bort när rädslan spred sig som en löpeld. Vårt trygga land, vår trygga stad förändrades på några minuter.

Skulle vi någonsin våga gå på gatorna igen? Skulle vi någonsin våga lita på någon enda? Plötsligt var vi insatta i en världsvid erfarenhet som vi trodde att vi skulle slippa, den av terror och död.

Kvällen den 7 april var ovanligt tyst i vår stad. En tystnad som bars av tankar, böner och ljuständning i kyrkor och på gator. Det fågelkvitter som bröt tystnaden när våren just hade börjat, var ändå inte till riktig glädje. För att familjer hade förlorat sina kära. För att vänner hade förlorat vänner. För att vi var rädda för att polariseringen skulle öka.

Terrorattacker göder polarisering. Ställer människor mot människor, religion mot religion, åskådning mot åskådning. Och så blev det inte så. Det vände. Gatorna fylldes av människor. Polisbilar kläddes med blommor. Vi pratade med varandra. Höll oss inte borta från gatorna. Precis tvärtom.

Jag utryckte min stolthet över mina medstockholmare då. Jag gör det också idag. För att vi alla förstod och förstått att mörkret inte ska ha makt över oss. Vi tände många ljus för att betvinga mörkret. Vi pratade mycket för att låta ljuset sippra in. Vi bad mycket tillsammans som ett tecken på att vi hör ihop när det värsta sker. Bara två dagar senare samlades företrädare för många religioner till gemensam bön på Sergels torg. Säkra på att vi tillsammans kunde betvinga mörkret.

Och vi gjorde det. Med en öppenhet som fortsätter. Sida vid sida. Hand i hand. Bön lades till bön. Gränser överskreds. Med en så tydlig vilja till ett Stockholm som inte viker sig för attacker, som inte viker sig för dem som vill använda attacken för att polarisera, som inte viker sig när några försöker hejda mångfalden. Så ska vi fortsätta. Betvinga mörkret. Aldrig låta minoritetens röster hindra det öppna och mångfaldiga samhälle som vi vill leva i.

Då för ett år sedan, var på väg in i den stilla veckan. Med Jesus på väg mot korset. Rakt in i mörkret. Jesus som där och då visade att han delar det allra värsta - i vår sorg och längtan, i vår nöd och smärta, i vårt liv – och som älskar oss över allt. Ett år senare har vi just firat påsk. Livet som återvänder. Livet som segrar. Ljuset som kommer tillbaka. Det är vår tro. Det är vårt hopp.

Därför tänder vi än en gång sorgens och minnenas ljus. Som också får bli och är hoppets och livets ljus. Vi gör det för dem som sörjer. Vi gör det för oss som lever. Vi gör det för oss alla som med våra liv, med vårt hopp, med våra handlingar och vår gemenskap betvingar mörkret. Rakt igenom alla de gränser som några sätter upp. Vi gör det för att vi är människor som vill det goda och gemensamma livet. Vi gör det för att vi är människor som vill fortsätta leva i vårt fantastiska Stockholm med blickar som möter andra blickar med leenden. Så ska vi fortsätta! Aldrig mindre än hopp!

Hoppet bärs med Desmond Tutus  ord:
Godhet har makt över ondskan,
kärlek nedkämpar hat,
ljuset upplyser mörkret,
livet segrar till slut.

Eva Brunne