Sårbarhetens möjlighet

Det har blivit tydligt att sårbarhet inte är något som somliga har, utan är något som vi delar med varandra. När den drabbar hela samhället blir sårbarhet också något som vi samtalar om, en gemensam angelägenhet, skriver Cristina Grenholm, professor

Ett virus har förändrat tillvaron. Inte för vissa, utan för alla. Inte bara här, utan överallt. Samhället är sårbart och vi får ta gemensamt ansvar för påfrestningarna.

Det har blivit tydligt att sårbarhet inte är något som somliga har, utan är något som vi delar med varandra. När den drabbar hela samhället blir sårbarhet också något som vi samtalar om, en gemensam angelägenhet. Ingen behöver gå ensam med sina tankar. Det finns många som delar med sig av sina erfarenheter och reflektioner också i det offentliga samtalet.

Samtidigt är det som om den personliga sårbarheten, den som gäller just ens egen situation, ändå ligger oåtkomlig för andra. Känslan som stör sömnen har nått så långt in i en själv att den måste bäras ensam under många timmar. Oron mal för de närmastes hälsa, för ekonomi och jobb, för avstånd som växt och isolering som tär.

Det kan verka paradoxalt att sårbarheten både är gemensam och personlig. Ändå är det så och därför behöver förbindelsen mellan det gemensamma och det personliga ständigt upprättas. Hur ett samhälle behandlar sina mest sårbara medlemmar är ett mått på allas trygghet och tillit. Alla är beroende av vetskapen om att det finns någon som ser och värnar varje människas värde även när hon är som svagast. För vi är alla sårbara. Men vi kan också bygga trygghet för oss tillsammans när vi ser sårbarheten som ett livsvillkor, inte som ett undantag som kan undvikas.

Sårbarhet är inte detsamma som svaghet. Det är snarare den sida av tillvaron och våra liv som kan locka fram det bästa hos oss – omsorg, solidaritet och kärlek. När vi ser sårbarheten behöver vi ofta sänka tempot. Vi kan inte bara skynda förbi. Vi kan inte låtsas som att den inte finns, för den finns där ändå. Den hjälper oss att se varandra och att skilja viktigt från oviktigt.

Insikten om att sårbarheten gäller var och en och hela samhället betyder att vi angår varandra. Vi berör varandra också när vi inte kan röra vid varandra. Utifrån denna insikt kan vi bygga vår gemenskap med delvis nya förutsättningar. Vi vet att vi är sårbara och att detta också innebär att det finns en ofrånkomlig samhörighet mellan oss. Den gäller inte bara dem vi känner, utan var och en som vi delar liv med här och nu. Se möjligheten i den gemensamma sårbarheten.

Cristina Grenholm, professor