Reflektioner om ovissheter

Kristina Ljunggren, domkyrkokaplan, Ulf Lindgren, domkyrkokaplan Sabina Koij, domkyrkolektor och Normunds Kamergrauzis, domkyrkoteolog reflerkterar över vårens tema ovissheter

Saliga visshet, ljuvliga ro!
Nu jag hos Jesus vilar i tro,
väntar vad intet öga har sett,
väntar vad Herren själv har berett.
Han är min glädje, han är min sång,
honom jag prisar livsdagen lång.

Att äga och att känna sig buren av vissheten är inte synonymt med att äga sanningen. När dåvarande ärkebiskop K-G Hammar publicerade boken Jag har inte sanningen, jag söker den blev många människor upprörda. Skulle inte ens kyrkans högsta ämbetsbärare äga sanningen om Gud. Nej, inte ens ärkebiskopar äger hela sanningen, kunskapen, insikten. Vår uppgift som teologer och präster är att ständigt söka vidare, djupare och bortom de invanda orden och trostraditionerna, men också att öppna oss för alla de tillfällen Gud knackar på dörren. Den gudomliga knackningen är jag förvissad om att alla kan erfara.

Kristina Ljunggren, domkyrkokaplan

Tänk om livet kunde vara som Storkyrkans gamla gotiska valv - stabilt och orörligt. Men varken livet eller kristen tro liknar valven, och det är inte heller meningen. För Gud och tro är inte som orubbliga stenar. Gud är rörelse och förändring.

Bibeln är en bok inte om stabilitet utan om just ovisshet och förutsättningar som hela tiden kastas om. För sådan är människans livslott. Och människan tycks ha fått redskap att hantera ett liv som ständigt ändras. Människan är en av de varelser som bäst kan anpassa sig i helt olika livsmiljöer. Bibeln själv antyder det. Alla dessa berättelser om uppbrott, allt detta lämnande av det trygga säger att män-
niskan blir klokare och starkare av det ovissa.

Som en röd tråd genom bibeln går tanken att ovissheten är nödvändig. Vi hör det redan i de första ord som Gud säger till Abraham: Res dig upp och gå iväg. Och Jesus fortsätter på samma sätt: res dig upp, följ mig, lämna allt.

Både judisk och kristen tro säger att vi inte ska bli rädda när förutsättningarna ändras, inte fly ovissheten, utan istället nyttja möjligheterna som öppnas. För livet och tron förändras ständigt. Endast det som dött är stabilt och orörligt.

 

Ovissheten rymmer en av mänsklighetens vanligaste frågor: Vad händer nu?
Ovisshet är en verklig utmaning för de flesta av oss och samtidig en existentiell grundförutsättning. Vi vet inte ens om vi kommer leva i morgon eller nästa timme för den delen. Vad som helst kan ju faktiskt hända som förändrar allt.

Ovisshetens fråga kan vara svår att lära sig leva med, men i den finns samtidigt ett ”både-ock” och är därför en fråga av hopp och nya möjligheter. För utrymmet som skapas mellan det som var och det okända som ligger framför härbärgerar en eskatologisk kraft som väcks till liv då en skiftning skett, när allt inte är som vanligt. Det är den kraft som genereras då kvinnorna vid upptäckten av den tomma graven springer till lärjungarna och säger: ”De har flyttat bort Herren ur graven och vi vet inte var de har lagt honom”. Något har hänt, något har flyttat på sig, rörelse har skett och frågan ställs: Vad händer nu?

Ovisshetens fråga innebär med andra ord tack och lov att inte bara smärtsamma och katastrofala förändringar närsomhelst kan ske, utan även de som tillför våra liv något bra och konstruktivt. Även om vi inte ser det just då. Denna insikt gör förstås inte ovisshetens utmaning mindre svår att hantera, men kan också kan ge oss möjlighet till att lära oss den svåra konsten att ibland släppa taget och vänta in svaret på frågan: Vad händer nu?

Sabina Koij, domkyrkolektor

Ovissheten är en del av livet. Ibland konfronteras vi med fler ovissheter än vanligt. Världens förgänglighet och skörhet påminner oss ständigt om begreppet brist. Alltid brist på nånting. Men vad är det som vi saknar? Och vad är det som är nödvändigt? Ett är nödvändigt eller behövs det mycket mer?

När vi agerar i den ekonomiska och politiska världen står ett begränsat antal resurser till vårt förfogande. Det påminner oss om vår mänskliga begränsning och om valen vi behöver göra vid fördelningen av dessa resurser. De val vi gör visar på bredden av moraliska bedömningar, inte bara relaterade till det offentliga rummet utan till hela den mänskliga existensen. Det sätt på vilket vi fattar våra beslut uttrycks resignerat av Reinhold Niebuhr med orden ”Man’s story is not a success story”.

Därmed påminns vi om att kristen tro ständigt ifrågasätter utopiska hopp om evigt goda relationer mellan människor, men också varnar för alltför pessimistiska slutsatser genom att balansera mellan synd och hopp. Återstår för oss människor är alltså känslan av tragik som blandas med hopp.

Normunds Kamergrauzis, domkyrkoteolog