Meny

Om att bli berörd

Introduktionstext analys och resonans. Eskil Franck, docent.

När någon rör vid mig kan jag känna välbehag, njutning eller lindring. Är beröringen oönskad kan känslan däremot vara obehag, intrång i min integritet och övergrepp. Vår hud, kroppens största organ, är första linjens fysiska möte med vår omgivning. Ett handslag, en kram, en klapp på axeln, ett tafsande på rumpan eller brösten, en trängselsituation på tunnelbanan – i allt detta skickar huden känslosignaler till övriga kroppen att reagera på. Vår insida börjar utifrån. Att bejaka det kroppsliga är därför avgörande för oss att bli berörda alltifrån det ögonblick när ett nyfött barn läggs på sin moders bröst.

Om detta kroppsliga och i egentlig mening sinnliga har en kamp stått inom kristendomen från första stund. Jesu möte med människor skedde ofta genom beröring. Kroppens uppståndelse var avgörande för de första kristna. Samtidigt var kroppens förbannelse gnostikernas budskap. Skaparguden, demiurgen, skulle bekämpas, och frälsningen bestod i att själen blev befriad från kroppens fängelse. Kroppens sexualitet har också följt kristendomens historia som ett tabubelagt hot. All form av kroppskontakt som kunde uppmuntra till sex förkastades, dans till exempel.

Kroppens yttre signaler kan också leda till beröring på djupet av mitt inre. Vi talar då om att bli berörd. Ofta skapas den av stimuli från andra kroppsliga funktioner – syn och hörsel. Och ändå samma kropp. Vi läser något som går oss djupt till sinnes. Vi ser något som väcker en rörelse inom oss. Vi blir rörda med fysiska konsekvenser som gråt och tårar. Det är något som inte bara glider förbi i de alldagliga erfarenheterna utan griper tag i oss och påverkar både stämning och handling. Det kommer nära empatin, egenskapen att kunna leva sig in i en annan människas situation och reagera utifrån den. Den egenskapen är en av de viktigaste att binda samman oss människor till en fungerande gemenskap. Den grundlägger ömsesidig förståelse och sympati.

Tar vi vår kropp på allvar och låter oss bli berörda utsätter vi oss för att vara sårbara. Oberördhetens plåtfasad kan kanske vara ett ideal i en värld där rationaliteten och den egna framgången ensamma får styra. Men vågar vi prioritera att vara människor som hörsammar det våra kroppar och sinnen möter kommer också vår bräcklighet att bli uppenbar. Ett nederlag? Tvärtom! Det är ett tecken på att vi vågar leva i en värld som är ljuvlig och samtidigt frustrerande i sin brustenhet. Den världen är vi alla en del av.

Kring detta finns det goda skäl att mötas, lära oss mer och samtala om, det som är Katedralakademins mission.

Eskil Franck, docent