Foto: Arne Hyckenberg/Unsplash

Filosofisk resonans: om politik för människans välbefinnande

Under två söndagar riktar vi in oss på politik för människans välbefinnande.

Framtiden som politiskt projekt

Katarina Barrling, docent i statsvetenskap, Uppsala universitet, Helene Egnell, TD, Roger Persson Österman, förste vice ordförande i kyrkorådet, Maria Magdalena församling, professor i juridik, Bengt Westerberg, tidigare riksdagsledamot och partiledare för Folkpartiet.

Inför ett val vill politiker förstås vinna röster. Konkurrensen om väljarnas sympatier riskerar därför leda till kortsiktiga löften som kan bli svåra i praktiken att infria, vilket i sin tur leder till svekdebatter och politikerförakt. Jämte de kortsiktiga frågorna finns det en mängd viktiga, ibland livsviktiga, politiska frågor som är betydligt mer långsiktiga, frågor som ofta är mer komplicerade men ofta inte lika omedelbart tilltalande. Finns det inte en risk att sådana mål kolliderar med de mer kortsiktiga? Många menar att klimat- och miljöfrågorna inte fick tillräckligt med uppmärksamhet i den senaste valrörelsen, då politikerna var fullt upptagna med att utfästa löften om allt ifrån ”familjevecka” till att ”knäcka gängen”. Ett annat exempel är de löften som gavs om kompensationer till hushållen för ökande bostadskostnader och prisstegringar. Risken på längre sikt med sådana kompensationer blir en alltmer växande inflation, något som inte gynnar någon.
     
Hur hanterar man denna spänning, spänningen mellan väljarnas, ibland otåliga, närtidsförväntan och genomförandet av långtidvisioner, hur undviker man att ge efter för populism?

Samtalet leds av Carl-Reinhold Bråkenhielm, professor emeritus, Uppsala universitet

Datum: Söndag 15 januari 
Tid: 13.00–14.30
Plats: Storkyrkosalen, Trädgårdsgatan 9, Gamla stan

Ansvaret för människans välbefinnande

Maria Abrahamsson, tidigare riksdagsledamot, Erik Angner, professor i filosofi, 
Stockholms universitet, Per Sundman, professor i teologisk etik, Uppsala universitet.

Alla människor strävar efter att leva goda liv, att uppleva lycka och välbefinnande – och undvika lidande. Därför är välbefinnande det enda som är eftersträvansvärt för sin egen skull. Det menade Jeremy Bentham, utilitarismens fader. Men vem bär ansvaret för den enskilda människans välbefinnande? ”Envar sin egen lyckas smed” lyder talesättet, men stämmer det? Är det enbart hon själv (och möjligen medmänniskorna runt omkring henne) som bär ansvaret, eller har även samhället, civilsamhället såväl som stat och kommun, kanske även företagen, ett ansvar?  Och vilket ansvar har jag som individ för mina medmänniskors välbefinnande? Vad som skapar välbefinnande och lycka för människor, grupper av människor och för ett samhälle, finns det numera en hel del forskning om. De nordiska länderna hamnar ofta i topp i sådana ”lyckoundersökninger”, men det utesluter inte att det kan bli bättre. I hur hög grad bör politiken utformas efter vad vi tack vare denna forskning vet? Borde vi kanske rentav ha en särskild ”lyckominister”, ett ministerium med ett särskilt ansvar för att åtminstone ge medborgarna förutsättningar för att leva goda liv?

Samtalet leds av Lotta Knutsson Bråkenhielm Bråkenhielm, TD 

Datum: Söndag 26 februari  
Tid: 13.00–14.30
Plats: Storkyrkosalen, Trädgårdsgatan 9, Gamla stan

Hur gammal kan människan bli i framtiden? 

Fredrik Svenaeus, professor i filosofi, Södertörns högskola, Brun Ulfhake, professor i anatomi, Karolinska institutet, Katarina Westerlund, docent i systematisk teologi med livsåskådningsforskning, Uppsala universitet

Alla blir vi oundvikligen äldre. Åldrandet finns, från det ögonblick vi föds, men blir inte märkbart förrän vi når medelåldern. Den förbättrade levnadsstandarden och forskningens framsteg inom hygien och medicin har dock möjliggjort att vi kan undvika eller behandla sjukdomar och därmed skapa förutsättningar för ett längre liv. Vi kan också själva, till exempel genom att äta rätt, träna kroppen och hjärnan, använda skönhetsprodukter mm, på olika sätt skjuta upp åldrandet, eller åtminstone skapa illusionen att vi gör det. 

Frågan är dock hur mycket vi kan skjuta åldrandet (och döden) på framtiden. Finns det inte en gräns för hur gamla vi kan bli? Och – kanske ännu viktigare – hur långt liv är önskvärt? Handlar det inte också om hur vi – som privatpersoner och samhällsvarelser – ser på åldrandet?

Samtalet leds av Carl-Reinhold Bråkenhielm, professor emeritus, Uppsala universitet
 
Datum: Söndag 18 september  
Tid: 13.00–14.30
Plats: Storkyrkosalen, Trädgårdsgatan 9, Gamla stan