Meny

Anpassning är en del av livet

Det kan vara svårt att ibland se vilken anpassning som behövs för att tjäna en given målsättning. Men nu måste vi alla gå in i den obekväma proceduren att ifrågasätta det invanda och pröva olika vägar. Det innebär att vi just nu för vår del behöver avstå från att fira gudstjänst tillsammans i våra kyrkor för att begränsa smittspridningen, skriver domprost Hans Ulfvebrand.

Det är verkligen en absurd eftertankens tid som nu överrumplar oss. Det är allvar nu. Nu förväntas folkvett av var och en av oss hör vi om och om igen från regering och myndigheter.

Ja det gäller nu för oss att anpassa oss efter den rådande situationen.

Den som hävdar behovet av förändring i kyrkan anklagas ofta för att vilja anpassa sig till tidsandan eller andra diffusa företeelser som om anpassning i sig är något negativt. Det kan vara bra att vi påminner varandra om att utan anpassning hade det inte funnits några bibelöversättningar dvs nödvändiga anpassningar till människors språk. Storkyrkan var platsen i Sverige för starten av denna anpassning. 

Anpassningar är en del av livet. Det är uppenbart att det kan vara svårt att ibland se vilken anpassning som behövs för att tjäna en given målsättning. Just så är det just nu i samhället.

Denna anpassning har ingenting att göra med bekvämlighet, att vara till lags eller brist på kurage för att stå för beslut. Det är snarare så nu att vi alla måste gå in i den obekväma proceduren att ifrågasätta det invanda pröva olika vägar. På många håll i samhälle och kyrka verkar kreativiteten flöda mitt i oron och osäkerheten.

Biskop Andreas Holmbergs rekommendation att inte kalla samman till offentliga gudstjänster från och med idag den 2 april kommer vi att följa i Stockholms domkyrkoförsamling.

Självklart kommer våra kyrkor vara öppna för ljuständning, bön, textläsning och orgelmusik. Passions- och påskkoraler kommer ljuda under Storkyrkans valv.

Det blir en annorlunda påsk som kan förmedla mycket allvar.

Påskbudskapet från mörker till ljus är på allvar för livets skull och ej i första hand för kyrkans skull. Det är och har alltid varit min övertygelse.

Två passusar i bibeln har jag som öppna vägmärken just nu. Bibelord är öppna vägmärken ej slutna textmassor.

Först tänker jag på Markus 2:27 där Jesus säger: Sabbaten blev till för människans skull och inte människan för sabbaten. Den andra, Johannes 11:35, är när Jesus föll i gråt vid sin vän Lazaros grav. Båda verserna talar i mina ögon rakt in i nuet. Vad som är huvudsak och vad som är bisak nu.

En huvudsak nu är gemensam övning i empati och medkänsla med varandra mitt i oro och osäkerhet .

Må den stundande stilla eller som den också kallas stora veckan förmedla till oss vad psalmisten i Psaltaren skriver i den 18 psalmen 29 versen:
Herren min Gud gör mitt mörker till ljus. Det är en bön. Men är också det trotsiga kristna övertygelsens påstående  år ut och år  att Herren vår Gud gör vårt mörker ljust!

Hans Ulfvebrand, domprost