Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Sollentuna Besöksadress: Sköldvägen 10, 19147 SOLLENTUNA Postadress: BOX 13, 19121 SOLLENTUNA Telefon: +46(8)50551300 E-post till Svenska kyrkan Sollentuna

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Sollentuna Tanzania t/r

Han for till Lejonkungens land för att skapa en bättre värld. Men kanske var det ändå han själv som förändrades mest?  Jocke Winbom, 23, glömmer aldrig Tanzanias hemlösa barn – och hur det kändes att vara Jesu dubbelgångare.

Morgonpromenaden till kyrkan i den afrikanska staden tog alltid dubbelt så långt tid, eftersom alla ville byta några ord med Jesus.
För det var så man såg honom. 
Med sitt långa ljusa hår och yviga skägg kändes Jocke Winbom som en kopia av Guds son på missionärernas söndagsskoleplanscher. 190 centimeter lång dessutom. Knappast någon som försvann i gatuvimlet.
– Inte så att någon faktiskt  t r o d d e  att jag var Jesus. Men det var så jag ständigt blev kallad: ”Hej, Yesu!”, ”Hur är läget, Yesu?” ”Är du gift, Yes?” Det var den tanzaniska gästfriheten jag fick uppleva. Alla ville snacka med mig. Alla ville höra hur jag mådde och trivdes. Jag fullkomligt älskade de där promenaderna. Själv var jag ju bara en svensk kille som fått chansen att leva min dröm.
Men kanske ändå en sorts frälsare?
I alla fall var det nog så han innerst inne hoppades skulle bli resultatet av vistelsen i Tanzania. Någon som gjorde skillnad. Någon som förflyttade världen åtminstone några tum i rätt riktning. 
– Och det gjorde jag kanske också. Men framförallt var det jag själv som förändrades. Inte minst insåg jag vilket fantastiskt jobb Svenska kyrkan faktiskt gör utomlands. 

Trygga, lugna och coola
Som barn en rätt vanlig förortsgrabb som brydde sig mer om dataspel än kyrkan. Som tonåring plötsligt medveten om att världen var större än Sollentuna – och att en konfirmation kanske ändå innebar något mer än fina presenter.
– En av killarna i gänget fick en dator i present och jag minns att jag tänkte: ”Va, kan man få en d a t o r  när man konfirmeras?!” Samtidigt var jag själv helnöjd med klockan som mina föräldrar hade köpt. Men framför allt för att jag hade träffat en helt ny sorts vuxna; ett gäng helsköna människor som jag beundrade. 
Ungdomsledarna i kyrkan, alltså. De där som alla verkade så trygga, lugna och coola.
– Efter ett tag förstod jag att det berodde på deras kristna tro. Att det var den som de lutade sig mot. Sådan ville jag också vara.
Så även Jocke blev ledare efter ett tag. Därefter ungdomspedagog i Kummelby kyrka. Tills en präst en dag bollade över en länk som handlade om volontärarbete i Tanzania.
– Allt stämde perfekt: datumen, typen av jobb, men inte minst att det skulle innebära att jag måste kasta mig in i något som jag inte var bekväm med. Tidigare hade jag varit i Australien och åkt en massa skidor i Alperna, men Afrika ... ja, det var ju något som ingen familjeresa kunde förbereda mig för. Mer än hur man beter sig på en flygplats.
Fast även det hjälpte föga, när han tillsammans med tre andra volontärer ramlade ner på Entebbeflygplatsen i Uganda – den berömda platsen för gisslandramat 1976 – för vidare transport in i mörkrets hjärta.
Först kom ingen och mötte. Tätt följd av ytterligare ingen...
– Till slut, oerhört försenade, dök tre män upp med våra namn på lappar. Det var min första kontakt med ”african time”. Nästa var när vi togs till en jubileumsgudstjänst för Svenska kyrkans 75-åriga arbete i Tanzania och den varade i nio timmar... 
Vad visste du om Tanzania innan du for?
– Inte mycket mer än att Lejonkungen utspelar sig där. Jag hade ärligt talat ingen aning om vilket otroligt jobb som Svenska kyrkan genom sitt internationella arbete gjort där genom åren. Att en svensk teologiprofessor, Bengt Sundkler, var stiftets första biskop. Eller att en annan svensk, Barbro Johansson, grundade landets första flickskola och starkt bidrog till att landets kvinnor idag har en bättre ställning än någonsin tidigare. Det var ascoolt att höra om deras arbete. Första gången jag kände mig riktigt stolt över att vara svensk, faktiskt.
Men också över att vara kristen? 
– Jamen, absolut. Skolor, sjukhus, barnhem ... det görs så mycket vettigt och bra. Inte minst blev jag imponerad över Tumaini Children Center, ett hem för gatubarn som startades av diakonen Gunvor Brycke. Det var mitt under aidskrisen. Folk dog som flugor. En dag började barn som mist sina föräldrar att samlas på hennes veranda. Det var första platsen de hade hittat där de inte blev bortkörda. 

Själv var jag ju bara en svensk kille som fått chansen att leva min dröm.

Hållbara relationer
Idag tar Tumaini emot 100 barn om året som drabbats av fattigdom eller våld. Ger dem mat, kläder och undervisning – och får tillbaka en kärlek och glädje som är otrolig. 
– Jag träffade bland annat Dennis som hade kommit vandrande från sin by till barnhemmet, när han var sex år. Nu drev han ett eget litet bageri och sålde bröd utanför kontoret. Eller ta killen som fått chansen att utbilda sig till läkare, men tog bussen tillbaka, 20 mil, när ett barn på hemmet hade blivit svårt sjuk. 
För missionens historia har många ansikten. Jocke Winbom är medveten om att allt som utförts i Jesu namn inte alltid har varit av godo. Men också att kyrkan lärt av sina egna misstag.
– Det jag såg i Tanzania gjorde mig enbart glad. I dag finns ett långsiktigt tänk som verkligen fungerar. Istället för att skicka en massa svenska missionärer, väljer kyrkan en lokal partner och skapar hållbara relationer. Det är stor skillnad jämfört med vad som till exempel hände när Haiti drabbades av jordbävningen 2010 och hela världen for dit för att försöka hjälpa, men snarare orsakade ännu mera kaos. 
Vet de flesta svenskar för lite om hur missionen fungerar idag?
– Ja, det tror jag. De som vet mest är oftast de äldre, men ändå hör jag kommentarer som: ”Men är det inte dags att börja missionera igen?” Men hallå, det är ju precis det vi gör! Det är därför jag numera far runt och föreläser om Tanzania. 
De yngre då?
– Jo, här finns utan tvekan också ett intresse. Många vill ut och resa, men gärna ha ett djupare syfte än bara rent livsnjutande. Då hoppas jag kunna inspirera dem. 
Att bli brobyggare?
– Exakt. För det är ju precis det som det handlar om. Att skapa band mellan våra länder. Svenska kyrkan gör ett superjobb i Tanzania, men samtidigt behöver kanske Sverige missionärer? När jag berättade att de flesta svenskar är ateister, möttes jag av förvånade miner: ”Va, 
finns det människor som  i n t e  tror på Gud?!” 
I Tanzania är tron inget man har vid sidan om. Inget man bara plockar fram bara när det passar. Utan djupt integrerad i vardagslivet. Det finns inga frågetecken. 
Saknar du det i Sverige?
– Ja och nej. Jag tycker att det är fantastiskt att det finns församlingar i Tanzania som i dag har över tusen medlemmar. Men samtidigt känns det skönt att bo i ett land där du inte blir inkastad i en tro. Där du själv måste hitta den. På så sätt kan tron faktiskt vara mer genuin i Sverige. 

Det mest krävande blev också det mest harmoniska
En av dem som fascinerats av vårt sekulariserade land är rektorn för en skola som Jocke besökte. Han berättade att han på eget initiativ velat se ”det mesta Sverige som fanns”. Det blev ett besök i Kiruna mitt i vintern, inklusive gruva och ishotell.
Hur många svenskar som i sin tur är beredda att leva i en afrikansk by där toaletten bara är ett hål i marken, kan förstås diskuteras. Men för Jocke innebar det primitiva också ett slags reningsbad.
– Det mest krävande livet, blev också det mest harmoniska. Jag fann en sorts frid i att själv bära mitt vatten upp till huset* på en bergskam och sedan kunna sitta där och känna lugnet och stillheten. Förutom...
Ja?
–  När grannen gifte sig och hade fest i två dagar, haha. Eller när jag fick banangryta till middag för trettionde dagen i rad... 

Petter Karlsson

Ur Kyrkporten nr 3/2018
Läs hela tidningen här


Fotnot:
Svenska kyrkan driver ett utbytesprogram för unga vuxna, 18-30 år, med kyrkor i Costa Rica, Brasilien, Filippinerna och Tanzania. Under tre höstmånader får närmare 20 svenskar besöka och dela erfarenheter med kristna kamrater – som i sin tur besöker Sverige under våren.

Bild: Privat