Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Sollentuna Besöksadress: Sköldvägen 10, 19147 SOLLENTUNA Postadress: BOX 13, 19121 SOLLENTUNA Telefon: +46(8)50551300 E-post till Svenska kyrkan Sollentuna

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Frågor till Anne

Som ung vuxen lyssnade hon på P1 där en kvinna berättade om sitt yrke som diakon. Anne Runesson blev inspirerad och kände att det var den vägen hon skulle gå. Idag ser hon tillbaka på 20 år som diakon i Kummelby kyrka. – Jag ser det som min främsta uppgift att lyssna, och förmedla medkänsla och hopp, säger Anne.

Det är en solig och varm sommardag. Inne i Kummelby kyrkorum står diakon Anne Runesson och ber framme vid altaret. Hon kommer ut från kyrkorummet och samtalar lite med sina kollegor, skrattar och skämtar. Man slås av hennes ljusa och kärleksfulla utstrålning.

Innan du blev diakon utbildade du dig till socionom och arbetade på 90-talet i socialtjänsten i Märsta, med barn-, familj- och ungdomsfrågor. Vad är den största skillnaden mellan arbetet som socionom och diakon?

– Som socionom gör man myndighetsutövning. Det är bland annat utredningar, placeringar och uppföljningar. Som diakon så söker sig människor till dig frivilligt. Personligen har jag hand om olika volontärgrupper. Vi har exempelvis en besöksgrupp till Storbodaanstalten, sen tar jag emot de personer som söker samtal, när livet gör ont på olika sätt. Jag gör även hem- och sjukbesök när människor inte kan ta sig till oss. Jag ber ungefär en timme varje dag för mina arbetskamrater, församlingsmedlemmar, de jag möter i mitt arbete och för det i världen som oroar mig. Bönen är navet i mitt arbete.

Vad betyder diakoni för dig?

– Att tjäna de som behöver dig.

Hur kom du fram till att du ville bli diakon?
− Innan jag utbildade mig till socionom visste jag hela tiden att jag ville bli diakon. Jag hade frågat Gud, när jag var 17 år och vantrivdes på gymnasiet, vad skulle jag göra med mitt liv? Kort därpå hörde jag en kvinna berätta på P1 om sitt yrke som diakon. Då kände jag direkt i mitt hjärta: ”Det är det här jag ska göra.” Kort därpå hade vi en veckas yrkespraktik på gymnasiet då såg jag till att komma till Svenska kyrkan i Nässjö, till diakonerna. Jag kände att där fanns den Gud jag bett till sedan jag var tre år och jag kände mig som hemma direkt när jag kom dit. Men diakonerna sa till mig: ”Inte vem som helst kan bli diakon, det är ett svårt yrke.” Men jag var fast besluten... för det var första gången jag kände en sådan passion för något.

Berätta om diakonvigningen?
– Det var bara som en enda stor välsignelse, att få bli hans händer och öron här på jorden. Vi fick även det här diakonemblemet som alla diakoner har runt sin hals. Det är ett kors och en duva, Noas duva. Det visar på förmågan att se möjligheten till liv. Vi diakoner ska vara som duvor som berättar om att det finns hopp. Även om det ser väldigt mörkt ut, så finns det alltid hopp. När en diakon dör så skickar man in halsbandet till stiftet och så ärver en nyvigd diakon det. Det är fint.

Varför har diakoner grön skjorta?
– Den symboliserar växt. Precis som det gröna olivbladet som duvan hade med sig när den kom tillbaka till Noa.

Du har arbetat som diakon i 20 år i Kummelby kyrka, hur har dina arbetsuppgifter förändrats med åren?

– Då jag började 1999 hade vi två syföreningar och en missionsgrupp. Vi hade aktioner för att samla in pengar. Jag gjorde hembesök då som nu, och höll andakter. De sista 12–14 åren har jag arbetat mycket med volontärgrupper. Nu har vi en ny typ av grupp, Make & Remake, där vi syr om och säljer kläder. Pengarna går till barn och vuxna i Rumänien för att hjälpa dem att utveckla sina liv där.

Har du några förebilder?

– Jesus! Han är den stora förebilden. Och David, han vände sig alltid till Gud även om han gjorde fel. Petrus, lovade stort och ville mycket – men han klarade inte alltid att hålla sina löften. Och självklart Moder Teresa, börja med den bredvid dig – gör det lilla du kan med kärlek.

När du om några år ser tillbaka på din gärning som diakon – vad vill du då ha satt för avtryck?
– Att människor som jag träffade fick den hjälp de behövde. Att jag gav dem jag mötte en liten glimt av Jesus och himlen. Att de fick uppleva att kyrkan är en bra plats, en slags pax (fred) i samhället. Och att de förhoppningsvis kände att inte tröskeln till kyrkan var för hög, utan att de fick uppleva att kyrkan är till för alla.

Text: Birgitta Stolt

Anne Runesson

Ålder: 46 år
Bor: I Solna
Äter: Hamburgare.
Familj: Man och tre söner: 5, 9 och 13 år
Bor: Arbetar som diakon i Sollentuna församling