Underbara Astrid, en fantastisk liten virvelvind, som alltid har hur mycket som helst och lite till att berätta när vi träffas på Smått & Gott i Kyrkans hus. Orden forsar fram som glittrande vattendroppar i en brusande älv och än en gång förundras jag över självklarheten i att vara stolt över sig själv, att vara här och nu och njuta av ögonblicket. Det är fint! Men vad förundras egentligen en 5-åring som Astrid över? Jag passar på att prata en stund med henne om detta medan hon pärlar ett diamanthalsband.
Astrid har du tänkt på att det finns massor av olika ord?
Ja, jag är jättebra på att säga ord och sjunga egna sånger... för det är också ord! Min pappa säger att jag nästan aldrig är tyst.
Vet du att det finns ett ord som heter förundran?
Neeeej… eller jag kanske vet det, fast jag har nog bara inte hört det förut!
Vad tror du att förundran betyder? Gissa!
Förundran… Det låter som undrar på slutet… När man undrar något!
Bra tänkt! Förundran är när du känner ”wow”! När du ser, hör eller är med om något som är alldeles extra och speciellt. Något som är så där riktigt häftigt, fint eller spännande så du blir förvånad, nyfiken och undrar hur det ens är möjligt.
Det finns jättemycket wow faktiskt! Det vet jag!
Nu blev jag nyfiken! När känner du ”wow”?
Hm… Nu gör jag de faktiskt! För den här pärlan är så vacker och glittrig. Titta! Jag äääälskar glittriga diamanter och guldiga saker. Och djur också!
Är det några speciella djur du tänker på?
Jag tycker om alla olika djur, fast inte krokodiler så mycket. Kaniner är så gulliga så jag inte kan förstå det. Och hönor pluppar ut ägg och så blir det… KYCKLINGAR, wow wow WOW! Men varför finns det inga krokodilbebisar egentligen? Jag har inte sett några i alla fall. Kanske finns det bara krokodilpappor och inga krokodilmammor. Så är det nog! Fast vet du vad som är häftigast?
Berätta!
Valhajen!! Den är prickig som en prickigkorv och jätte jätte JÄTTESTOR! Den bor i vattnet hela tiden och föder minst sextiohundra bebisar som klarar sig helt själva. Det gör inte människobebisar. Min Tore klarar sig inte alls själv, men han bor ju inte i vattnet som hajsbebisarna. Fast han badar ibland. Men när han döptes fick han vatten på håret. Det var i den kyrkan där borta, det sa jag ju förut!
Diamanthalsbandet, ett av de allra vackraste i världen, är färdigt och pratstunden om förundran är över. Medan jag försiktigt knyter pärltråden får jag njuta av ännu ett spontant sång- och dansnummer, den här gången med tillhörande armhävningar. Underbara Astrid! Fortsätt att vara allt det fantastiska som är just du och sluta aldrig att förundras över livet!
TEXT JOHANNA BRODD
