Det har blir ett oundvikligt faktum att tala om död året 2020. Världshälsoorganisationen meddelar att ofattbara 1 miljon människor i världen har dött i Covid-19. I Sverige överdödligheten varit stor, fler än vanligt har avlidit under en viss tid. Bakom alla staplar och diagram som vi ser i medier finns det familjer, barn, föräldrar, barnbarn, partners, grannar, bekanta - helt enkelt riktiga människor som förlorat sina nära. Med förlusten kommer sorg och saknad,som är en process att ta sig igenom, oavsett om det är en gammal eller ung människa som gått bort.
Vi behöver sörja den som inte finns kvar i livet. Ett sätt som gör det synligt är alla ljus som tänds till minne av våra nära och kära, på våra kyrkogårdar i allhelgonatid. Helgen rymmer två olika dagar i kyrkans år: Alla helgons dag på lördag och Alla själars dag på söndag. Traditionen som växt fram under det senaste seklet med ljuständning och minnesgudstjänster på lördagen, även om det ”borde” vara på söndagen då vi stannar vi upp kring minne av de själar som lämnat jordelivet. Alla helgons dag handlar främst inte om avlidna närstående, utan påminner om dem som genom sitt sätt att leva blivit förebilder i tron under kyrkans historia.
Trots lite sammanblandning, är hela helgen en tid av känslor med sorg, saknad, tacksamhet, vemod och smärta som kommer fram i hemmet, på kyrkogården och i kyrkan. I år kan minnesgudstjänster inte firas som de brukar, men det finns ändå tillfälle att gå till kyrkan och ha en stund av andakt.
Du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.
Psaltaren 30:12
Det är inte så konstigt med en högtid när mörkret sluter sig tätare och dagarna blir korta. Det passar liksom in, när det bildligt talas om döden som ett mörker. Med i den kristna tron finns hoppet om att döden inte är mörk, utan det väntar ljus på andra sidan. I Bibeln talas om det goda och ljusa som väntar där. På ett gåtfullt sätt beskrivs tillvaron på den andra sidan döden.
Men ingen människa kan veta något om detta innan vi själva är där. Vi kan bara ana vad som finns där, såsom ljuset sipprar in genom springorna på en dörr, när man sitter inne i ett mörkt rum. Symboliskt tänder vi våra ljus, en symbol för hoppet om den ljusa och glädjerika framtid som väntar hemma hos Gud.
Christina Hedin, församlingspedagog