UTAN ATT VI kanske tänker på det, är det en fantastisk bild av hur ljuset kan segra över mörkret och livet över döden. De fladdrande ljuslågorna är ju på nåt vis levande. Men ljusen har sin tid. De brinner inte i evighet. Precis som du och jag. I allra högsta grad levande, men med en bortre gräns. Tiden är ett spännande begrepp. När vi föds så kan vi säga att vi går in i tiden. Vi lever i tiden. Och när vi dör så går vi ur tiden. Att någon ”gått ur tiden” sade man oftare förr än nu. Själv tycker jag att det är bättre än att säga att man ”gått bort”
VI MÄNNISKOR ÄR tänkta för nåt mer än tiden. Bortom tiden finns evigheten. Till evigheten knyter Gud en tydlig längtan och vill dela den med oss. Dela våra liv, både i tiden och i evigheten. I tiden finns mörkret. I evigheten hos Gud finns inget mörker. Det största ljuset av alla, Jesus själv. Han öppnade dörren in i evigheten för oss – inte utan kamp. Det kostade först hans liv. Så blev han som den förste av alla uppväckt från de döda och levande igen. För evigt!
Jesus gick ur tiden, ur livet för att gå in i evigheten, in i LIVET. Det livet vill han få
leva med oss när vi fortfarande är i tiden. Ett evighetsliv redan nu, mitt i tiden, som han vill fortsätta med oss mitt i evigheten. Det kan ju kännas lite läskigt att tänka sig allt detta. Ur tiden och in i evigheten. Hur känns det, hur är det? Inte en aning. Förmodligen väldigt olika.
SJÄLV FICK JAG hjälp i min förståelse när jag skulle bli opererad för många år sedan. Jag hörde tydligt narkosläkaren säga: ”Nu är det natti natti”. I nästa ögonblick kom en sköterska och ville bjuda på kaffe. Jag tog på mig glasögonen och såg på klockan att det gått mer än fem timmar. Men det var ju nyss.
Så blir det tänkte jag, vid övergången från tid till evighet, från liv till LIV: Tiden upphör och evigheten infinner sig omedelbart. Livet i tidenupphör och Jesus möter med liv i evigheten. Där slutade jag att tänka att det kunde bli läskigt.
God Allhelgonahelg - mitt i tiden - önskar jag dig.
Lars Nilsson, kyrkoherde