Själva stallet var uppställt och jag började plocka figurer ur lådan, en efter en, och julberättelsen tog form.
Till sist var det bara en figur som fattades nämligen huvudpersonen som jag sparat till sist.
”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom.”
Johannesevangeliet kapitel 1, vers 9-10
Jag rotade runt i lådan men den var tom, fullständigt tom, liksom krubban i stallet. Jag letade runt lite till på golvet – kanske Jesusbarnet hade ramlat ur. Jag måste ha sett väldigt förvirrad och olycklig ut. En av grabbarna på andra raden började vifta med armen och ropade: ”Hej prästen! Vi tänder ett ljus och ställer i krubban – det gjorde vi förra året”. Han hade varit med förr.
Ja, naturligtvis! Vi tog ett av värmeljusen från altaret och ställde försiktigt ner det i krubban. Det rymdes precis. Hela stallet blev upplyst och alla figurernas ansikten syntes. Ingen verkade riktigt sakna den lilla babyn och det var som om det fanns ett samband mellan ljuset i krubban och mannen på korset – det stod ett krucifix på altaret.
Jesus Kristus är världens ljus som kommer till oss i det lilla barnet. Detta är mycket större än vi förmår att förstå. Ljuset i krubban kunde förmedla detta på ett särskilt sätt. Ord förblir otillräckliga. Gud ser världen också genom våra ögon, finns med i vår verklighet, delar den och finns också och bortom den. Allt ljus ryms i det ljus som är Kristus. En bit av himlen tar plats på jorden och är ständigt närvarande, om vi vill.
Eva Brolin, komminister