Stellan Lindgren och Torbjörn Degerström, präster i Sjukhuskyrkan
Foto: Linda Randgard

Fyll rubrikerna med innehåll

— Svenska kyrkan har en ordning för begravning, med fasta rubriker. Det är upp till oss att fylla rubrikerna med innehåll, säger prästen Torbjörn Degerström.

När en familjemedlem, släkting eller vän dör är det viktigt att få ta ett sista farväl. I kyrkan gör vi det i en begravningsgudstjänst då vi får överlämna den som dött till Gud och lysa frid över graven. Ibland meddelas i dödsannonser att begravningen genomförs i stillhet, eller att man önskar att genomföra den i kretsen av de allra närmaste. Ett sådant önskemål kan medföra en osäkerhet hos omgivningen om man är välkommen att delta eller inte. Ofta finns det en rädsla för att vara alltför påträngande. Det är viktigt att komma ihåg att en begravningsgudstjänst alltid är offentlig. Man har därför ingen rätt att utestänga någon.  Att få delta i det avsked som begravningsceremonin innebär kan vara viktigt för många vänner till den avlidne. 

—     Vid begravningen uppenbaras den dödes livspussel. Alla som närvarar, har med sig en pusselbit som bidrar till helheten. Därför är det många gånger värdefullt att dela begravningen med fler än de allra närmaste. Den efterföljande minnesstunden kan anhöriga däremot välja att ha helt privat, förklarar Torbjörn.

Torbjörn Degerström och kollegan Stellan Lindgren berättar att begravningsordningen omfattar psalmer, griftetal, böner och överlåtelse av den döde i Guds händer. Prästen lyser frid över den döde och välsignar dem som samlats till begravningen.

—     Den kyrkliga begravningen låter de sörjande vara kvar i stunden och de har alltid ett stöd med sig: Av andra sörjande, prästen och av Gud. I kyrkan hämtar vi styrka i vetskapen att vår begravningsritual är gammal och trygg och att vi får lämna över en person, som betytt mycket för oss, i Guds händer, förklarar Stellan.  

Den kyrkliga begravningen är en del i ett större sammanhang, både för den avlidne och för de efterlevande.

—     När den döde kläs i den vita dräkten, så ser man direkt kopplingen till dopet och konfirmationen. Den går som en röd tråd genom hela livet. Vet jag att den person som ska begravas är döpt, tänder jag alltid det stora påskljuset – dopljuset – som påminner om relationen till Gud, berättar Torbjörn, och inflikar sedan att det numer är vanligt att anhöriga väljer att klä den avlidne i andra kläder än svepdräkten. Vill man hellre göra det, är det också okej. Stellan fortsätter:

 —      Prästen har erfarenhet av hela livets skeenden. Omsorgen om de sörjande startar vid första mötet och följs sedan upp efter begravningen. Till prästen kan du alltid vända dig och det är ganska vanligt, åtminstone på mindre orter, att de efterlevande och prästen träffas i en uppföljande sorgegrupp efteråt.

Psalmerna i gudstjänsten (tre, enligt ordingen) väljs i samråd med präst och ibland musiker. Det finns psalmer som vi ofta förknippar med begravning, men inget hindrar att man väljer andra – kanske hade den avlidne någon favoritpsalm som man vill sjunga. Det är ett exempel på att ”fylla rubrikerna med innehåll.” Det finns utrymme för instrumental musik eller solosång i begravningsgudstjänsten. Där kan man välja något som är starkt förknippat med den döde, eller något som skänker de anhöriga tröst.

—     Det kan bli stora kontraster om man går från ”Amazing Grace” till ”Leende guldbruna ögon” och det kan det få bli, menar Torbjörn.

Många känslor är i omlopp inför en begravning och det är lätt att bli osäker och rädd att göra fel under gudstjänsten. Måste man ta på sig den tredelade, mörka kostymen för att få vara med? Torbjörn trycker på att såväl anhöriga som övriga gäster ska känna sig bekväma. Och det, menar han, gäller varje gång man kommer till kyrkan.

—     Känner du dig bekväm i den mörka kostymen eller dräkten och vill bära den, så gör det! Känner du dig snarare utklädd och kanske delade intresset för raggarbilar med den avlidne, så finns det absolut inget som hindrar att du kommer i jeans, t-shirt och brylcrème i håret. Så länge du känner att du visar respekt för den avlidne, övriga gäster och kyrkorummet.

I övrigt kan du lita på att du får vägledning av prästen genom hela begravningsgudstjänsten – oavsett om du är där som närmast anhörig eller som bekant.

—     Ingen har mer erfarenhet av begravningar än vad kyrkan har. Så du ska känna dig trygg i att du får det stöd och den vägledning du behöver. Även om vi har gjort det här många gånger, så är varje begravning unik. Vi ser när vi ska stötta och när vi ska dra oss tillbaka. Vila i det, avslutar Torbjörn