Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Skellefteå pastorat Besöksadress: Storgatan 63, 93134 Skellefteå Postadress: Box 376, 93124 Skellefteå Telefon:+46(910)708400 E-post till Skellefteå pastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Fria tankar

Våra ideellas tankar om unika rum i Växa Nr 2 2019

Kan inte någon av Er skriva i nästa Växa? Temat är UNIKA RUM. Redan innan hon hade sagt det klart var jag här! I ett litet, inte märkvärdigt rum. Fyra väggar, fönster åt tre håll. Timmerväggar och en eldstad i hörnet. Ett gammalt klockverk tickar och går. Brasknaster. Gungstol. Buntad kökssoffa. Transistorradio på, ”Sommar” på låg volym. Detta rum har blivit viktigt för mig.  

Detta rum har blivit viktigt för mig

Jag vet att människor har vistats här i snart 200 år. Jag tänker på dem. Vilka var de, hur hade de det? På väg att fira gudstjänst och gå till skrift på söndagsmorgonen. Kanske lite oro i maggropen. Jag fattig syndig människa..? Eller ett pirr av förväntan: Kanske HAN är här? Vi sågs till Mikaeli – nu är det Pingst. Moran tänker på förningsasken, ska det hon bakat räcka? Sällan ses släkten, men här, ja! På 50-talets glada dagar – en PV parkerad utanför. Skumgummiunderkjol och pepitarutig blus. Elvisfrisyr. Snygg vill man va, när man ska gå i kyrkan. Inte bara nostalgi.

En annan sorts känsla. Vi hör ihop över generationerna. Tid och rum krymper. Alla behöver vi den frid, ro, gemenskap, skratt och glädje  som detta lilla rum kan härbärgera. Och, det hör ihop med kyrkan intill, förr plikt, inte så i dag. Rummet är inte mitt. Jag är kammarjungfrun, bara. Bonnstakammarn är en annans. Hon får slutorden:  Hur gammal är du? Vem byggde dej? Vilken glädje eller sorg har delats här? Roligt har man haft, det känns. Roligt har vi nu, hos dej, med besök från när och fjärran. Men på hösten när jag slår igen luckorna drar du en djup suck av lättnad över att få vara ifred i ett halvår.

Våra musikers tankar om Ny tid i Växa Nr 1 2019

Jag har tagit en paus. Några dagar i stugan i Klimpfjäll i kallaste februari. 

För mig är det ett sätt att hämta andan, att stanna upp och fundera över vad jag gör av min tid.

TID är ett märkligt begrepp. Jag upplever att jag ofta befinner mig i framtiden, i den NYA tiden: planerar för nästa vecka, fyller almanackan med körövningar, sammanträden och t.o.m. Julkonserter 2019! 

Det är bra att vara förberedd och planera, men det som är nuet, min vardag, det är där jag finner glädje och kraft och det är lika värdefullt som dagarna i stugan, fast på olika sätt.  

I mitt arbete som musiker möter jag så många: barnen och föräldrarna på Babysången, barnkörbarnen, alla vuxna körsångare, möten i kyrkan på gudstjänster, sång på äldreboenden.

Kanske ska jag försöka vara mer i NUtiden istället för att sträva efter NYtid?

Och jag hoppas att mötet med musiken kan få betyda något för alla dessa.  

Musik kan vara svårt att planera i förväg. Vad kommer att ”ge” något?!? 

Ibland krävs många timmars övande för att få den där känslan av att NU har vi landat! 

Ibland är ”Blinka lilla stjärna” tillsammans med de minsta dagens höjdpunkt!  

I musikens språk finns ett begrepp som heter FERMAT. Det är när man stannar upp en stund, mitt i stycket, och sedan går vidare.

På italienska heter busshållsplats ”fermata”. Här i Klimpfjäll har jag mitt ”fermat”, min hållplats, där jag får reflektera äver hur jag använder min tid. 

Kanske ska jag försöka vara mer i NUtiden istället för att sträva efter NYtid? 

Julkonserterna 2019 får vänta.

I morgon är det körövning.

Anna Renström, musiker i Sankt Olovs församling

VÅRA DIAKONERS TANKAR OM MOD I VÄXA NR 4 2018

Mod är ett av de vackraste ord jag vet.

Det blev jag påmind om av min dotter,som i sin praktik som psykolog ,berättade om det förunderliga att få följa en ung rädd ung tonåring under ett år och se henne ta sig an de utmaningar som livet gett henne. Att hon trots att hon var skräckslagen gav sig ut i livet för att göra hon ville det.

Tydligen hade jag gett henne en anteckningsbok någon gång under uppväxten ,där det stått:

Mod är inte alltid högröstat, ibland är modet den där lilla rösten som mot slutet av dagen viskar "jag försöker igen i morgon".

Ett citat som hjälp henne de dagar som det inte riktigt gått så bra som hon önskat.

Mod-Det som gör att människor inte kapitulerar inför rådande omständigheter utan stiger ur sängen nästa dag och tar sig an dagen som den ges dom. Det är det jag påminns om i mitt eget arbete när jag möter.

Den ensamma mamman med dålig ekonomi som lyckas skapa en dräglig situation för sig och sina barn ur inga resurser alls.

Undersköterskan som trots ansträngd arbetssituation orkar förmedla närvaro i mötet med vårdtagaren.

Mod är inte alltid högröstat, ibland är modet den där lilla rösten som mot slutet av dagen viskar "jag försöker igen imorgon".

Den som trots att hon inte vågar ringer upp sin granne som mist sin make..

För vet ni

Hur det än gått, hur jag än känt, vad än folk och tyckte om mig, hur mycket jag än skämdes, så viskar Gud i ditt öra:

Jag älskar dig från grunden

in i varje cell i din fantastiska kropp,

in i varje banal vardagstanketanke,

in i varje svindlande kosmisk insikt.

Så visst reser vi oss upp,borstar av oss dammet höjer blicken mot morgondagen och säger högt för oss själva.

Jag försöker igen imorgon. 

 

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång

(Björn Afzelius)

Annica Svensson Simma, diakon i Kågedalens församling

______________________________________________________________

”Jag vill leva”- kanske är det den första omedvetna tanken hos det nyfödda barnet som kommit ut från den goa värmen i mammans mage till den betydligt kyligare tillvaron i förlossningsrummet. Ut i verkligheten.

”Jag vill leva”- Kanske den sista tanken hos den svårt sjuke patienten på hospicet.

Hela livet består av val. Någon sa en gång att det bara finns två måsten i livet; vi måste välja och vi måste dö. Kanske är det sant. Välja måste vi men det finns inte alltid några bra alternativ att välja mellan.

Jag tänker på kvinnan på språkcaféet som berättar hur hon och maken och deras två små barn står inför valet att stanna i det land där de alltid levat men aldrig fått känna sig trygga. Nu är det skarpt läge. Grannbyn har härjats av talibaner, snart är det kanske deras tur att bli anfallna. Stanna i det invanda men otrygga eller ge sig av på flykt över bergen och inte veta vad som väntar? Valet blir till sist det ofrånkomliga; att fly. Mod. Att. Leva. Det gick bra för dem men sämre för pappan och den två årige sonen som hoppar ombord på den där gummibåten över Medelhavet. Båten som var så överfylld av andra desperata människor att den kantrade och sjönk där ute på havet.

Mina tankar går till en nära vän som överlevde en svår trafikolycka där hans fru och enda barn inte klarade sig. När han vaknar upp på sjukhuset och någonstans förstår vad som hänt finns det bara en tanke i hans huvud och nej, kanske inte den tanke jag själv tror jag skulle ha tänkt i hans situation, att ge upp, att inte vilja vara ensam kvar då smärtan och sorgen skriker i mitt inre över en sådan total förlust. Nej, hans tanke är: ”Jag vill leva!”

Nog krävs det mod att leva och att välja att leva när det alternativet finns.

Nog krävs det mod att leva och att välja att leva när det alternativet finns.

Livet är inte enkelt, inte spikrakt. Är det någon som påstått att det skulle vara det förresten?

Ibland tänker jag trumpet att det borde fått vara så. Det borde fått vara busenkelt att leva när vi nu har kommit hit till världen och fått det här livet som ska levas, här och nu. En gång för alla.

Men verkligheten ser annorlunda ut för dig och för mig och alla och envar. Ibland när det går mig emot brukar det hjälpa om jag sätter in mitt liv i ett perspektiv, i en sorts jämförelse men någon annan som rimligtvis har det värre än jag. Det kan lätta för en stund. Nu får jag minsann ta och skärpa till mig säger jag åt mitt klagande jag. Jag har det ju bra. Jag bor i det här landet som inte krigat på typ tvåhundra år. Jag har mat, (alldeles för mycket) kläder, familj och vänner, hälsa och välbefinnande. Näpp! Det finns inget att klaga på! Det kan hjälpa, en stund att tänka så men snart är gnällspiken där igen och kanske kan det få vara så också? Trots allt återvänder jag nog så småningom till den där känslan av att det är ”gött att leva” som Galenskaparna sjöng en gång.

Men om det inte gör det och om jag inte orkar välja att leva längre då behöver jag hjälp.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Så formulerade teologen och etikforskaren Ann Heberlein titeln på sin självbiografiska bok. 1500 människor i vårt land väljer varje år att inte leva längre. Ett självmord påverkar livet indirekt för minst tio personer till i den dödes närhet.

Då hjälper det inte att sätta in sitt liv i ett perspektiv, att jämföra med någon annans elände. Någonstans är lusten att leva avskuren. Förklaringarna till denna tragiska statistik är många; obehandlade depressioner, missbruk, kriser och förluster är några men hur än det är så är det ettusen femhundra liv för många och här måste samhället sätta in alla resurser som krävs för att förebygga, stötta och hjälpa.

Och även vi som ”bara” lider av lite allmän livsleda har en stor och viktig uppgift; att inge hopp och mod-att våga leva det här livet som är i ständig rörelse, som ständigt bjuder på nya överraskningar, nya möjligheter i omöjligheten, ny ork i orkeslösheten. När en dörr stängs öppnas en annan som kanske släpper in nytt ljus i mitt liv.

Jag vet inte var just du hittar din livskraft. Ditt ljus i tillvaron som gör livet värt att leva. Framtidstron och hoppet. Kanske är det familj och vänner, hobbys eller husdjur. Kanske ren och skär nyfikenhet på vad som blir nästa destination på din livsväg framåt.

 I Bibeln talas det om tro, hopp och kärlek, om Jesus som själv varit i det djupaste mörker och därför förstår hur vi har det när livet känns hopplöst och svårt. Människans livsvillkor ser olika ut men livet är alltid en gåva som vi ska vara rädda om. Gud, ge oss mod att våga leva med tillit, framtidshopp och glad förväntan i en osäker värld.

Ingrid Benjamaa, diakon i Byske-Fällfors församling

Våra församlingsherdars tankar om tro i Växa Nr 3 2018

Ptro!

Hon satt grensle över en av de där hästarna som kunde allt. Galopp, trav, skritt och tölt. Hon hade suttit på liknande djur tidigare och hon visste hur man svänger både höger och vänster. 

Och så visste hon hur man skulle få stopp. Bromsa. 

”Ptro!”

Hennes dotter satt grensle över nästa djur, en vilde med vilja som en terrier. Med ljudets hastighet försvann de längs den upptrampade stigen. Bort från stallet, uppför backen och ner igen.

Hennes dotter visste hur man får stopp på en häst. Vad man ropar och hur man drar tömmarna bakåt. Och det fungerade. En gång, två gånger, tre och fyra. Men när hennes dotter närmade sig ett öppet fält satte hästen fart. Inte trav, inte tölt, inte skritt. Nej, vild galopp, rakt fram över åkern. Hennes dotter studsade på hästens rygg som bollarna i blandaren på Kenodragningen.

”Stopp”.

”Stanna”. 

”Ptro!”

Hästen var nästan hemma. Ville hem. Men hejdades 

Hem vill vi nog alla. Till det vi tänker på som hem.

Stig Sundström

av ordet. 

Ptro!

Hon låg själv i ett dike och hörde sin dotter ropa. Låg. Därför att hon kommenderat sin häst till höger, när hästen redan fått vittring på hemmet och gjorde myteri. Vänstermyteri. 

Hon föll åt höger, hästen svängde vänster. Hästen svängde hem. Men hon fångade in hästen igen, hindrade hästen att återvända hem i solitude. Hur? 

Hon sa ptro. 

Hästarna skulle nog ha kommit hem ändå. Med eller utan henne och hennes dotter. Instinkten är sådan. Men tack vare ett enda ord kom de alla fyra. 

Tillsammans.

Tro.

Att längta hem. Att smyga. Att ropa ut. Att vara stolt. Eller kanske skämmas. 

Hem vill vi nog alla. Till det vi tänker på som hem. 

Tro. 

Kan vara ett ord som får oss att stanna upp. Att undersöka tillsammans. Att prata om. 

När någon kastar sig åt sidan. Eller när någon rusar iväg i solitude. 

Tro. 

Som en invit att få göra det tillsammans. Komma hem. 

”Tron är grunden för det vi hoppas på…” Hebreerbrevet 11:1

Stig Sundström

 

______________________________________________________________

– ”Är du typ superkristen?”

Jag skruvade lite på mig över den etiketten, för hur mäter man tro? Det är ju inte bara att ta fram tumstocken eller vågen… Och framför allt, jag tror inte att vi ska ge oss in på att ”mäta” tro! Även om det verkar finnas en dragning hos en del personer att man vill gradera – och kanske nästan värdera den eventuella tron hos andra människor.

Varför? Kan jag undra. Är det för att man vill säkerställa sin egen nivå av tro, att den ”duger” eller kanske till och med är ”bättre”? Eller är det för att man är genuint nyfiken på hur det är för andra? 

I många år hade jag ett visdomsord i min börs, ord som stundtals burit mig i livet. Och till slut vittrade lappen sönder, men texten finns ändå med mig än idag. Den är viktig för mig.

I många år hade jag ett visdomsord i min börs, ord som stundtals burit mig i livet

Annika Lundström

”Om din tro är bara en aning – var rädd om den! Den är lika värdefull som tro gränsande till visshet!”

Det finns alltid stunder i livet för oss människor då vi kämpar, då det är trögt och detta med tron känns torftigt och ihåligt. Bibel- och psalmverser ger ingen skjuts framåt och tvivel lurar i vassen. Det är normalt, tänker jag, även om man kanske ändå har en grundtro som ligger långt ner och skvalpar. Det är nog till och med friskt att skärskåda den tro som man säger sig bäras av, att våga brottas med den och att också ställa sig frågor. 

För på så sätt händer något. Man utmanas och man kommer någonstans. Förhoppningsvis sker också en slags vändning, vare sig den är kort eller lång tidsmässigt, som handlar om att perioder där tron med karaktären aning kan få bytas till stunder av visshet, trygghet och vila. Där kampen kan få ta paus och upplevelsen av att vara innesluten och buren av Gud kan få djupna. 

Vår Bibel ger oss många texter kring tro och liv och en Psaltarpsalm som kan få bli en bön att bäras av i höst är denna:

”Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig.” (Psaltaren 143:8a)

Annika Lundström

 

______________________________________________________________

I vår moderna tid ser vi många diskussioner och debatter som präglas av både snabbhet och moderna medias genomtränglighet. Kanske påverkas också våra tankar om tro av detta. Ibland fastnar kanske samtal om tro i att den som inte kan uttrycka sig tvärsäkert inte blir trovärdig. Svart eller vitt.  

Men det blir nog inte heller så bra om hederliga sökare möts av att det inte finns några sanningar. Vi får nog vara beredda på att svara de som vill ha svar på sina stora frågor om liv och hopp. 

Vi lever också i en tid där det å ena sidan funnits en stark sekularisering och samtidigt en utveckling i hela världen där frågor om tro fått större utrymme. Hur ska vi hjälpa varandra till goda samtal om att förstå vår värld? Eller samtal om vår egen andlighet och tro?  

För några år sedan skrev Anders Pilz en artikel en artikel i tidskriften Signum om trons tydlighet och otydlighet ur vilken jag hämtat en del tankar och formuleringar. Han skrev ungefär så här - Att komma till tro är inte att sluta tänka eller att avskärma av sig från livet. Att komma till tro handlar inte om att nå balans och harmoni, det är att erkänna motsägelserna i världen, verklighetens motspänstighet, som inte kan balanseras eller harmonieras i något mindre än korsets hemlighet. 

Hur ska vi hjälpa varandra till goda samtal om att förstå vår värld? Eller samtal om vår egen andlighet och tro?

Arne Andersson

Det finns något befriande både i att man inte behöver sluta tänka eller att trons värld skulle vara avskärmad från verkligheten. I det avseendet sitter vi alla i samma båt oavsett hur mycket vi nöter våra kyrkbänkar. Bara det är en god utgångspunkt för samtal. 

Redan tidigt i kyrkans historia såg man både det objektiva och subjektiva  i tron och gjorde en indelning mellan den tro som tros, dvs ett objektivt kunskapsinnehåll, Fides Quae. Att då instämma i detta och ge det liv i sin egen tro kallades Fides Qua. 

Spänningen mellan dessa ordpar skapar i sig liv. Thomas av Aquino, säger att trons föremål är inte formuleringen utan verkligheten. Det vill säga: en person, Jesus Kristus, som vi skulle vilja hålla fast, men som vill föra oss vidare.

Kanske är det i vår tid viktigt med detta perspektiv, att vi tillsammans kan fundera över det här och se perspektiven som öppnar upp. Låt oss föra dessa samtal tillsammans!

Arne Andersson

 

______________________________________________________________

Under den här torra sommaren har minnet av en novemberdag efter flera torra somrar på raken blivit tydligt. Ett av våra barn kom till mig en kväll och sa: - Pappa, vet du om att det inte kommer något vatten ur kranen! Vår sex meter djupa, grävda brunn hade sinat och den vintern hade vi inget vatten förrän i början av maj. I sex månader gick det varken att duscha eller tvätta. Många var de vänner som inte bara fick ta emot besök av oss utan också en bil full av tvättkassar och vattendunkar. Vi är fortfarande tacksamma. 

Jag glömmer aldrig när jag stod på botten av vår brunn en dag i november efter att vi skottat ut sand så djupt det gick men till slut stötte på berget. Det gick inte att komma längre och visserligen strömmade det lite vatten under den nedersta brunnsringen, men trycket var inte tillräckligt för att det skulle gå att pumpa upp och in i huset. Så nära och ändå så långt borta var det.

Det var en lång och kämpig vinter. Men också en oviss. Skulle det komma tillräckligt med snö för att fylla på grundvattnet? Skulle vattnet över huvud taget komma tillbaka? Vi lärde oss mycket om att hushålla med de få liter vi bar i dunkar och om hur beroende vi är av vår sårbara miljö. Kanske skulle man kunna säga att vi levde av tro. Att det ändå skulle ordna sig. Att andra ställde upp och tog emot oss. När det gäller vattnet var det nog För-troende vi höll på med. Vi trodde i förväg, innan det kommit tillbaka, innan vi säkert visste, innan vi sett.  Vi levde på Förtroendet till livet och dess grundflöde. Det vi kallar Gud. Som vi så ofta gör eller tvingas göra. Inte var den tron så stark alltid, men den bars av bilden på näthinnan från brunnens botten att det faktiskt ändå pulserade av liv längst där nere i mörkret.  

Vi lärde oss mycket om att hushålla med de få liter vi bar i dunkar och om hur beroende vi är av vår sårbara miljö.

Nils Hedlund

Den bilden bär jag fortfarande när jag idag gick ut och bokförde vattenståndet i brunnen till 2 meter och tio centimeter. Som en påminnelse om att inget är självklart men att längst in i det vi kallar livet finns en kraft som vi lever av och samtidigt måste vara rädda om. 

Numera firar vi den femte maj som den viktigaste dagen på året. Och vi tackar aldrig nej till ett regn.

Nils Hedlund

 

______________________________________________________________

Det behöver inte vara svårt eller jobbigt att tro!

Alldeles för ofta förväxlar vi tro med att veta, kunna och vara säker på sin sak. Men jag tänker mig att tro handlar om att hoppas, önska, längta och vilja. Antagligen är det därför Jesus vid flera tillfällen ställer barn i centrum och säger att de är föredömen för oss vuxna. Tänk till exempel på hur ett litet barn som precis lärt sig att rita kan göra en alldeles ”förfärlig” teckning som man inte alls ser vad den föreställer, och sen glad och stolt visar upp sitt konstverk och utbrister: ”Titta så fint jag har gjort!” Då blir det vuxna svaret naturligtvis: ”Ja så fint! Vad föreställer det för något…” Då brukar barn gärna stolt berätta om sitt konstverk och förklara så att den vuxne också kan se…

Tänk så befriande om vi skulle kunna bära med oss barnperspektivet i livet när det handlar om konsten att tro och leva?! Jesus sammanfattar i Lukasevangeliet 10:27 allt viktigt i lagen och profeterna i det dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Kärlek, hängivenhet och tillit är nödvändigt för att kunna tro. Det är vårt ritande barn ett målande exempel på. 

Tänk så befriande om vi skulle kunna bära med oss barnperspektivet i livet när det handlar om konsten att tro och leva?!

Lars Öberg

Genom dopet tar Gud oss upp i sin stora famn och innesluter oss i sin omsorg och kärlek. I det läget behöver vi inte prestera eller klara av att leva upp till något resultat genom vår egen ansträngning. När små barn döps visar sig Guds, föräldrarnas och kyrkans omsorg om barnet allra tydligast. Tänk bara vad ett litet barns skrik kan få oss att agera för att försöka ordna till det som möjligen är anledningen till obehaget. 

Psalm 774: ”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.” 

Min bön är att du och jag ska våga vara dem vi en gång föddes till att vara! Att vi ska hitta hem till Guds vänliga famn och då också kunna älska Gud, våra medmänniskor och oss själva!

Lars Öberg

 

______________________________________________________________