Sällan har vi väl upplevt en märkligare påsk. Coronavirusets spridning har ändrat förutsättningarna för livet för oss alla. Många har drabbats ekonomiskt, många lider i ensamhet och isolering, många saknar att inte kunna träffa sina familjer, många oroar sig för sjuka bekanta och anhöriga och många har drabbats av sorg då sjukdomen orsakat död. Oron över tillståndet och utvecklingen i vårt land och i hela världen delar vi alla. Och till råga på allt kan vi nu inte ens träffas och fira gudstjänst.
I kristider har kyrkan alltid varit den naturliga samlingsplatsen. Vi har ringt i klockorna, öppnat kyrkportarna, delat ut kaffe och värmande filtar, tänt ljus och bett. Tillsammans. Nära. Vi har sökt oss till varandra för tröst och stöd – och nu, i denna kristid, är det just det som vi måste undvika. Det är nytt, okänt och märkligt. Vi är ju beroende av varandra! Vi vill ju samlas och dela oron och trösten!
Mitt i allt detta firar vi ändå påsk. På ett nytt sätt. Trots att kyrkorna står tomma är dörrarna öppna. Och just denna påsk finns det kanske trots allt en lovsång i just det faktum att kyrkan är lika tom som den grav Jesus lämnade? En tom kyrka talar just denna påsk till oss om solidaritet med de som är svagare, en tom kyrka talar just denna påsk om omsorg om varandra och ett hopp om att livet trots allt är starkare än döden.
Ängelns ord vid den tomma graven: ”Var inte rädda!” riktas också till oss, och vi ser med glädje och förväntan fram mot den dag då vi åter kan samlas och fylla kyrkan med lovsång till den Gud som säger ”Se, jag gör allting nytt!”