Foto: Arne Hyckenberg

Oro, fakta och hopp

Nyhet Publicerad

Att känna oro och rädsla är en erfarenhet som alla människor delar. Men vad beror det på och hur ska man hantera det? Kerstin Dillmar är sjukhuspräst vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon möter dagligen människor som behöver hjälp att hantera dessa frågor.

–Oron hör ihop med ovisshet och det är ett väldigt plågsamt tillstånd för de flesta. Jag träffar människor som på olika sätt uttrycker att det är bättre att veta, även om det man får veta inte är så bra nyheter. Kanske är det att få besked att man verkligen har den här cancersjukdomen som man misstänkt att det kanske var. Ingen vill få ett sådant besked, ändå har jag hört flera säga att det ändå är bättre än att sväva i ovisshet. Det säger något om hur svårt det är att hantera ovissheten.
–Vid den svåra bussolyckan i Måbødalen, 1988, omkom tolv barn och tre vuxna när en buss med svenska skolbarn från Kista krockade i en tunnel. Trots att många av de omkomna var så svårt skadade att de måste täckas över var det jätteviktigt för de anhöriga att åtminstone kunna få se en hand eller en arm för att få bekräftelse. Efteråt sade flera av de anhöriga att fan- tasierna om hur det skulle vara att se de döda var mycket värre än verkligheten. Det är något jag mött här på sjukhuset många gånger. Även om verkligheten är svår, är fantasierna om det ofta värre, säger Kerstin Dillmar.

Vad kan man göra för att hantera sin oro? Kerstin Dillmar betonar vikten av att skilja mellan fakta och antaganden.
–I oron finns en del fakta som man kan ta reda på. Om min oro är att jag har bröstcancer så finns det fakta om det. Hur många kvinnor i min ålder får bröstcancer varje år och hur många av dem är det som blir helt återställda? Det är statistik som förbättrats oerhört genom åren. Men vi gör också många antaganden, eller har fantasier i vår oro. De har en tendens att få tanken att dra iväg, så att när jag ligger där klockan fyra på natten börjar jag kanske planera min begravning, eller fundera på hur det ska gå för barnen.
–Jag har gått olika utbildningar där man gjort tydliga uppdelningar mellan fakta och antaganden. Det har jag själv haft nytta av när jag varit orolig för något. Jag har frågat mig: vad är fakta i det här.

Oro och rädsla är något vi gärna undviker om vi kan. Kerstin Dillmar pekar gärna på att det finns positiva och till och med nödvändiga egenskaper i dessa.
–Det gör det absolut. Oron är en påminnelse om att det finns saker som behöver förändras eller att det finns sådant som det verkligen är värt att oroa sig för, världsläget till exempel och sådant som vi behöver slå vakt om, som demokrati och alla människors lika värde. Oron kan hjälpa oss att ta tag i förändringsarbete och göra oss handlingskraftiga.
–Oron gör oss också mer vaksamma. Om vi är oroliga för covid-19 hjälper den oron oss att komma ihåg att tvätta händerna oftare och hålla avstånd. Vi tänker på hur nära vi sitter andra och väljer kanske att cykla istället för att åka buss. På det sättet är oro och rädsla något skyddande, men det finns en gräns för det, när oron blir ett hinder och man oroar sig så mycket att man inte går ut överhuvudtaget, eller får ångest.

Det kan vara svårt att veta om andra människor upplever samma oro som man själv och om man oroade sig för samma saker förr som vi gör idag.
–Det är inte lätt att svara för alla. Det verkar som en del av oss har ett större lugn än andra. Vad det beror på är inte lätt att säga. Det är säkert en kombination av olika faktorer. Har man varit med om svåra händelser så kan det leda till att man kan känna sig mer orolig för olika situationer. Jag tror inte vi oroar oss mer idag än förr i tiden, men för andra saker. Förr kanske man oroade sig för att frosten skulle komma för tidigt, att det skulle regna för lite, eller att potatisskörden skulle slå fel.

Ibland framställs tro som ett verktyg för att slippa vara rädd och känna oro. Kerstin Dillmar tror inte att det fungerar så.
–Nej, nej. Det finns nog en allmän föreställning om att man inte oroar sig eller är rädd för något om man har en tro. Så är det inte. En del människor har en stor hjälp av sin tro och kan vila i Guds närvaro mitt i sin oro. För andra kan oro och svåra händelser leda till att man börjar ifrågasätta inte bara sin tro, utan hela sitt liv. Det är viktigt att inte bli för ensam med sina tankar vare sig det gäller tro eller oro. Att dela tankar med någon annan kan ge oss nya perspektiv och påminna oss om att vi är fler som funderar över livet, oroar oss och vill tro på framtiden.

2020 kommer med all säkerhet att vara ett år som främst förknippas med pandemin och dess följder. Rädsla, oro och sorg har präglat människors vardag över hela världen. Närstående har insjuknat och dött, jobb har försvunnit och många har blivit fysiskt isolerade på grund av smittrisken.

Vilka glimtar av hopp kan du se inför hösten?
–Jag tycker man behöver hålla sig till fakta igen. Vi vet hur kurvan har sett ut under våren och sommaren. Vi ser en ökning i Stockholm igen nu under hösten. Här i Uppsala hade vi i våras flera avdelningar med covid-19-patienter. Nu har vi en patient med covid-19 på intensivvård och det har varit flera veckor utan någon inlagd och det är ju tack vare vårdens insatser och våra gemensamma ansträngningar. Det finns ett tillsammans i det här som ger mig hopp.

Efter en svår vår och sommar har hösten kommit. Allhelgonahelgen är av tradition en tid då vi besöker kyrkogårdar och minns nära som är döda. I år kan allhelgona bli en viktig helg för många.
–Det är en speciell situation i år. Om man har en närstående som dött i covid-19 har man kanske inte kunnat vara där eller träffa den personen, eftersom det varit besöksförbud. Det finns en särskild smärtupplevelse med det som är svår. Alla har inte haft möjlighet att komma på begravningen heller. Kanske man fått följa den på streaming istället. Oavsett om man har någon närstående som dött i covid-19 eller inte, har döden kommit närmare oss det här året. Jag tror att vi behöver få gestalta det. Man kan ju, precis som tidigare år, besöka kyrkogårdarna, tända ljus och ge sig själv möjligheten att stanna upp under den här helgen. Det är ett tillfälle att landa lite och att bearbeta det man upplevt, säger Kerstin Dillmar.